Badhus




Min blivande 6-åring är på väl till simhallen i Filipstad med förskoleklassen. Vattenvana. 10 eller 15 gånger per läsår. Toppen. Kul. Wow.

....ända tills mamma känner med foten på den isiga asfalten och konstaterar att det är halkigt ute idag.

Jag skickar genast sms till hennes fröknar. "Freja är lite krasslig idag. Hon får stanna hemma."
Jag ljuger för min dotter och säger att hon är sjuk och behöver stanna hemma. Hon protesterar högljutt och menar att hon inte alls är sjuk. Hon börjar gråta. Besvikelsen över att missa badhuset med klassen är total. 
Det gnager i mig. Fan. Jag är en dålig mor.

Jag vaknar upp ur tankarna. Tankar som jag bara inte får göra verklighet av. Så jag Slår ångesten åt sidan. 
"Sådär då, då hoppar vi in i bilen så att vi inte kommer för sent."
Vi kör till skolan och Freja sjunger glatt i baksätet; "vi ska till badhuset, vi ska till badhuset".
Jag ler för hennes skull. Våndas över den ångest som ska plåga mig tills jag får hämta henne. 
Jag och Theo vinkar hejdå vid skolan och önskar henne och klasskompisarna en bra och rolig dag. 
Theo skriker och tjuter på min arg. Helt klart påverkad av sin förbannade hosta. Vi ska hem och vabba vidare. 

Tänk om bussen kör av vägen. Eller krockar. Eller..... men stopp. Sluta. 
Förra gången hon var i badhuset så var det inte halkigt. Då hade jag ångest över vattnet. 
"Måtte de ha koll på barnen." 

Det är så hårt att lätta på kontrollen. 
Men nödvändigt. I mitt fall livsnödvändigt. 




0 kommentarer

Jag borde

 
 
 
 
 
 Jag lider av tidsbrist.
Det finns så mycket jag borde göra. Jag borde yoga. Jag borde göra mindfulnessövningar. Jag borde gå på massage. Jag borde raka benen oftare. Jag borde hålla huset mer rent. Jag borde vara i skogen ibland tror jag. Vid sjön. Eller havet. Jag borde stanna upp oftare. Vila mer. Äta mer eller annorlunda. Jag borde radera instagram, facebook och snapchat. Jag borde sluta sukta efter materiella ting. Jag borde försöka blunda hårt och försöka lyssna till mitt inre. Jag borde försöka ta reda på vad det är jag vill.
Jag borde så jävla mycket när dygnets 24 timmar passerat. 
 
Men det finns tvätt. Och ett jobb. Och disk. En telefon. Dammiga ytor. Paket att slå in. Gympapåsar att packa. Mat att handla. Laga. Plocka undan efter. Det finns papper att fylla i. Skriva ut. Det finns scheman att lägga. Julklappar att handla. Gardiner att stryka. Blommor att vattna. 
När barnen har somnat alltså. 
För innan det, vill jag spendera tiden med dom.
 
Och när barnen somnat. Och huset är någorunda i ordning.
Då orkar jag inte gå ut i skogen. Och det kan jag inte heller. För jag hör till en av dom som har en man som inte finns på hemmaplan måndag-torsdag. 
 
Fan. 
En dag ska jag ut bland granar och stenar. Snubbla runt på nån krokig jävla rot. 
Och där ska jag sitta tills mitt inre hörs. 
Tills jag tamejfan får hyscha ner tonerna från den där rösten.
Så får det bli.
Nån gång.
 
 
0 kommentarer

Kvinnor

 
 
 
 
Jag och min man delar garderob. Eller garderober. En i sovrummet. En i vår dotters rum och en byrå i vardagsrummet. Jag vet! 
En dag, när jag blir sådär äckligt rik, så ska jag bygga ett nytt hus. Och i det huset kommer det finnas ett stort rum som kommer att kallas kackaroben. I kackaroben kommer samtliga familjemedlemmar ha sina kläder. Prydligt vikta. Jag är en praktiskt lagd person. Vi snackar inte en walk-in-closet. Jag är en av de gubbiga tanter som inte önskar mig en glamig walkincloset. 
 
Skit samma. Igår hände något som inte händer.....ofta. 
Jag skulle gå ner i tvättstugan för att hämta upp tvätt och börja fördela ut. 
Då säger min man "Det finns ingen tvätt. Jag har vikt in allt."
Där står han och flinar. Nöjd. Och mycket väl medveten om att det händer så sällan så mitt gap kan liksom inte bara stängas igen. Inte direkt. 
Jaha. Jag backade sakta uppför trappen. 
 
Och nu på morgonen, när jag ska gå och plocka ihop dagens outfit så inser jag något. Min man har inte en aning om hur mitt system är upplagt. Så de byxor som jag ska ha är ett par halvträningsbyxor med mjukisbyxalook. Ungefär. Ett par nike-byxor i sånt där tyg som finns i många träningskläder. Då kommer dilemmat. Det finns en plats för fulkläder. Alltså; mjukisbyxor och min mans arbetskläder. Urtvättade tröjor osv. 
Och så finns det en plats för mina träningskläder. 
Jag kan riktigt se framför mig hur min sambo stod med byxorna i ena handen och kliade sig i huvudet med andra handen. Hur fan ska jag kategorisera de här?
 
Så när jag gick in till mjukisbyxorna, där jag hade lagt dem, och inte fann dem där så fattade jag direkt. Jag behövde föreställa mig min mans tankesätt för att kunna gå raka vägen till mina träningskläder och fiska upp mina brallor. "Det står nike. Det är sånt där tyg. Fan, det borde väl vara träningskläder?"
 
Och jag kan inte sluta fundera över vem av oss som är mest kantig. Är det jag? 
Bland träningskläder ska enbart kläder finnas som jag tränar i. 
Eller är det min man? Märket Nike. Träningstyg. De åker in bland löpartightsen. 
 
Jag vet. 
Jag fastar i detaljer. 
Men visst är det trevligt. Vi har levt tillsammans i 11 år snart. 
Och jag kan tänka som honom. 
Men han kunde inte tänka som jag. 
En kvinnas list.
 
Nej.
Nu ska jag väcka barn. Det är dags för förskoleklass för Freja.
Jag och Theo kör vår lediga måndag. 
0 kommentarer