Den döda vinkeln

 
 
 
 
 
 
"Den döda vinkeln" med Kent började plötsligt att spelas på min Spotify. 
Olika låtar representerar olika delar av mitt liv. Och just den låten påverkar mig ganska starkt. Jag försökte hitta min gamla pärm. Där finns hela den där tiden nedprintad i ord. 
Jag minns särskilt en tid när jag låg på mitt rum på Lekbergsvägen. Jag var vaken på nätterna och sov på dagarna. Vaknade efter att mörkret lagt sig och bara låg. Jag gick mellan datorn och sängen. Stirrade i det där taket. Timme efter timme. Kanske var jag deprimerad utan att veta om det. 
Jag hade sängen precis under fönstret. Och i det där fönstret hade mamma gjort ett tappert försök att mysa till mitt rum med en lampa och blommor. Men blommorna vissnade ikapp med mig och lampan tände jag aldrig. 
Jag tog med mig maten in på rummet och åt där inne i mörkret.
"Kan du inte sitta här med oss?"
"Nej."
Och så gick jag bara. Det fanns inget samvete som talade till mig på den tiden. Ingenting i mig som ens tvekade. Jag ville bara vara ensam. Ifred. 
Och där inne satt jag och hatade. Och föraktade. Och undrade vad fan det var för fel på mig. 
Jag undrade varför jag inte kunde vara som andra. Sådär sprudlande och upptagna av sig själva. Om telefonen ringde la jag bort den. Om sms:en kom så svarade jag inte. 
Jag suckade. Som om allting bara störde mig i mitt totala förakt mot allt och alla. Och allra mest mig själv. 
 
Det var en mörk tid. Men ändå minns jag den med ett flin i ansiktet. 
Hemska jävla ungdom. Olycklig och ovetande. 
 
Men att vakna till efter den där tiden gjorde något med mig. Som när bakfyllan går ur en. Eller när man äntligen klivit i mål. Jag har aldrig levt i ett sånt kompakt fysiskt mörker sedan dess. Med endast skenet från en datorskärm som belysning. Det räckte nog med den där perioden. 
 
Ja, där låg jag med händerna på magen och spelade "Den döda vinkeln". 
Om och om igen.

Och jag kommer aldrig glömma den där tiden. 
Men jag kommer inte att besöka den igen. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer

Ensam i stugan

 
 
 
 
 
 
 
Nej, jag har inte tid för skärmar just nu.
Men nu har jag blivit ensam i stugan. 
Av 13 personer blev jag ensam kvar. Nu kan vi prata om egen tid.
Jag har börjat fundera. På kollektiv. På varför vi alla står i våra hushåll och sliter livet ur oss när vi kanske kunde vara fler att fördela arbetsbördan på. Ja.
Kanske skulle man skaffa rastaflätor också. Och rutig skjorta.
Nej, skärp dig Karro. Du och dina fördomar. 
 
Nej, så jag har slagit på Håkan Hellström. Mitt hår har lockat som sig bör när det är årets sista jävla dag.
Det ska inte lagas någon nyårsmiddag. Den ska vi få serverad och det känns bra. Inte för att jag brukar vara huvudkocken när det är matlagning. Men på nåt jävla hörn står jag ju och skaver. Alltid. Nån sallad. Disk. Dukning. Barnpassning. Och så vidare.
 
Och ska vi blicka bakåt så måste jag kolla instagram. Fungerar lite som dokumentation. Jag ser sjukdomar i början av året. Theo som fick ligga inne på usö för en infektion i en körtel. Jag ser att vi missade allt vi hade planerat på grund av sjukdomar. Ett brutet nyckelben för Freja. Magsjukan flera gånger. Jag ser att jag gick in för träning och kost med refitness. Något jag i ren desperation hoppade på några dagar innan nyårsafton 2018. Något som visade sig vara helt klockrent för mig. Så pass klockrent att jag valde att göra en repris iår, men med nya mål. Jag ser att vi hade en vecka på Cypern. Jag vet att jag vill göra en repris på den med. Jag ser att sommaren var varm. Att den retade mig till slut. 
Jag ser att min dotter började i förskoleklass. Något som jag våndades lite för, men som visade sig passa min tjej väldigt bra. Jag ser familjetid. Familjetrippar. Familj, familj, familj. Inte bara min egen. Utan min stor-familj också. Som liksom kopplar samman flera olika familjer. Tid jag aldrig ångrar och som jag dessutom aldrig får igen. Jag ser att mina barn börjar bli stora. Och jag tror mig se att vi är färdiga. Det blir inga fler barn. Även om det skaver någonstans långt där inne i min själ. Inget är skrivet i sten, men nog börjar det ristas. 
 
Jag ser att det har varit ett bra år. Mer stabilitet än någonsin tror jag. 
Med dalar. Och toppar. 
Men det är livets gång. 

Och somliga frågetecken kvarstår. Som det ju alltid gör. Och alltid kommer att göra.
Något inom mig bara väntar. Och som så säkert och bestämt vet att det kommer. Någonting kommer att tala om för mig när det är dags. Någon kommer att visa på vilken väg som är den absolut bästa. För mig. Och för de mina. 
 
Vad ska det bli av mig?
 
Atsch-tjo
0 kommentarer

Juldagen

 
 
 
 
Juldagen. 
När tomheten slår ner som ett jävla blixtnedslag. Och när julen bjuder på en nykter typ av bakfylla. För inte har min bakfylla med alkohol att göra, som ni säkert förstår. Det handlar om december månads upptrappning. Och julafton är själva explosionen. Och kvar idag är bara resterna. Och den stora tröttheten.
Men vilken julafton vi fick. Herregud.
Tack till alla vi träffade! Skönt att vi har er!
 
Ikväll ska barnen till farmor och farfar med sina kusiner när mamma och pappa ska bli på snusen och ha en rackarrökarkväll (?) på juldansen. Sist jag drack var jag ju inne på att ta en nykter fylla när det var dags igen. Men jag vettefan. Det känns inte så lockande. Den nyktra fyllan hade jag nog hellre spenderat i soffan i så fall. Ska jag trängas och spela social så måste jag ha ett par innanför västen. Sen får det bli vatten efter 22. Jag vill inte åka på en riktig bakfylla. Vill inte.
 
Vilken fantastisk tur att jag är en planerande människa som ibland blickar över hela året. Någon gång i höstas tyckte jag att nyår och delar av lovet skulle spenderas i Säfsen. Nu står den där, den röda stugan, och väntar på vår ankomst på torsdag och där får vi spendera 7 satans dagar med vår högra-hand-familj (Fam Ringmyr den äldre). Med lite andra besök här och där också. Det ska bli grymt. 
 
Jag längtar tills den här svullartiden är över. Jag spyr på det här. Jag vill in i bra-mat-vanor och träningen så snart det bara går. Det ska köras ett nyårslöfte 2018 med Refitness, såklart. Det bestämde jag redan förra gången. Denna gång med muskler i fokus. Nåt kilo efter dessa jävla helger ska nog också stryka med. Men inget större fokus på det, för jag vet att det kommer att sköta sig självt. 
 
Jamen ha en bra fortsättning då. 
Som man säga bör. 
I kör.
Kör.
Hej
 
0 kommentarer