karolinaida.blogg.se

En kväll i veckan.
Ett gäng mammor/damer/kärringar/flickor/tjejer.
Mycket kaffe och helst något bakverk.
Lite ljuv musik i bak(g)runden. (Lär mig aldrig...)
Levande ljus och hög mysfaktor.
Man tjattrar, skvallrar, fnissar och myser lite.
Samtidigt som man vuxenpysslar med sina minnen (kort. Scrapbooking) till Theres goda råd. (Hon är grym!)

Hon har lovat mig detta (ja, en kurs i alla fall) om jag bara kan få ihop lite folk.
Än så länge har vi två intresserade:
Karolina Gustafsson
Pernilla Gustafsson

Det lär inte räcka :(

Någon?

Idag hämtade jag Naemi på dagis när jag slutade.
Jag kliver in innanför dörren och möter en liten knatte.
Hon säger: "Här är Naemi."

Oj, hur visste hon att jag skulle hämta Naemi? Tänkte jag.

När jag tittar in så sitter Naemi och leker med barbis på golvet med en kompis.
Kompisen säger: "Har du färgat ditt hår?"

Då förstod jag hur den ena kunde veta att jag skulle hämta Naemi.
Jag var ju förståss Naemis mamma i hennes ögon.
Precis som i den andra kompisens ögon.

"Nej vet ni, jag är inte Naemis mamma. Jag är Naemis moster."
Till svar fick jag konstiga blickar. Ungefär som: "Oj vad Naemis mamma beter sig skumt idag...."


Jag vet precis hur det är att ha en tvillingsyster. Trots att jag själv inte kan se den slående likheten som många andra.

Det kommer dagar.
Och så kommer det dagar.
Idag är en sån dag.
En sån där dag man inte kan vara mentalt förberedd på vad som komma skall.
Det spelar ingen roll hur mycket man än laddar sina batterier, så tar dom ändå slut.

Jag ligger just nu nerbäddad i mammas säng och äter en glassbåt.
Jag är knäckt.
Slut.
Finito.
Kaputt.

Jag överdriver en aning.
Men det är så. Dagen har varit prövande och svår.
Kanske onödigt svår.

Ibland undrar jag hur mycket man kan älska en person.
Om jag känner så här för denna Naemi, hur ska jag då känna den dagen jag förhoppningsvis får ett eget barn?

En bön för din arm.
Ett grattis och lycka till Hundmamma!

Mycket saknad efter detta och den här underbara tjejen.

Mycket uppskattat återseende i helgen. Puttefnask är Gud.

"Det är kallt och Gud pissar på mig. Men skål ändå!"
Tänk om jag kunde vara sån här jämt!

Äntligen onsdag kväll.
Efter två näst intill sömnlösa nätter ser jag fram emot att få sova tryggt i min älskade gubbes armar.
Ben som blir panikslagna om dom inte får mölja runt varandra tills jag får mjölksyra, två katter som antingen knaprar torrfoder eller krafsar kattlåda eller vill ligga på mig (helst båda två samtidigt. ibland med arslet riktat mot mitt ansikte. trevligt) eller jagar varandra eller kliver omkring i Ikeapåsar eller på annat sätt håller mig vaken, mardrömmar om konstiga människor som smyger i våran trapp, en hals som blir torr så att jag får springa och skvätta i mig vatten, en pissblåsa som var tredje timme bör tömmas och till sist en hjärna som går på högvarv just nu.


När ska jag utbilda mig?
När ska jag bli mamma?
När ska jag orka ta tag i komvux?
När jag är klar med allt detta kommer jag att ha passerat 26 för länge sedan, är jag gammal då?
Är det något mer jag måste/borde göra?
Hur länge ska jag nöja mig med att hoppa runt, runt, runt?
Måste jag resa jorden runt när det absolut inte lockar mig?
Måste jag se det lutande tornet i Pisa, den kinesiska muren och pyramiderna fast att jag inte är ett skit intresserad?
Måste jag flytta ifrån  "...där här jävla tråkiga skithålan där det inte finns ett piss att göra" bara för att det finns en oskriven regel att man ska eller borde det?
Måste man göra allt i en speciell ordning? Resa, förlova, utbilda, jobba, barn och till sist gifta????
Kan man börja med att gifta sig och avsluta med att resa?



Måste man ge upp allt man en gång byggde upp?
Måste man ge sig själv till 100 % åt ett håll eller kan man dela sig?
Borde man fråga sig själv vad och vilka som en gång var viktigt/viktiga för en?
Borde man tänka sig för innan det är för sent?




Borde jag ge fan i att undra det här?




Ja, förmodligen.
Jag är 22 år. 22 jävla år och jag har åldersnoja och panik.
 Jag ser vad det är jag vill göra men jag gör inte ett skit för att komma dit.
Igår frågade någon mig om jag var gravid. Jag fick panik.
"Är jag gravid?" tänkte jag. "Jag har ju inte sett kinesiska muren än!"
Men för fan!!!!!
JAG GER FULLSTÄNDIGT FAN I DEN KINESISKA MUREN!!!!!!!!

Jag har just rensat en chipsskål hemma hos Ringmyrs/Gustafssons. (Ca 13 chips kvar)
Jag fick mig ett rejält uttag av Naemi som började för 5 minuter sen och som fortfarande håller på.
Jag har redan talat om för henne att jag köper nya chips om hon vill och att det var dumt och sniket gjort av mig.
Det hjälper inte.
"Varför gjorde du sådär? Nu får du inte pyssla med mig!!!!!!!!!!!"

Bra, tänker jag. Tur att jag åt upp chipsen.
För just nu är jag inte pysselsugen! (Förlåt Gud.)

Nu ska jag och syster åka och handla. Jag måste ringa gubben och höra vad han är sugen på te kwälla. (För ätbart alltså)

Mitt gäng och deras gäng.
Deras gäng hade övertaget. De var nämligen ett helt år äldre än oss.
FAN!

För att få in en fot i detta gäng tänkte jag att jag var tvungen att slå till. NU!

"Vilka fina skor du har." Stakade jag fram till gängets heting.

Tystnad.
Hon höjde på ögonbrynen och tittade på mig som om jag vore en komplett idiot. Jag förstod att hon antagligen ger fullständigt fan i min åsikt om hennes skor.
Hon tuggade tuggummi bitchigt.
Till slut beslutade hon sig för att i alla fall ge mig feedback på min komplimang.

"Jaha? Och?"


Jag kilade vidare och kände mig dum.
Jävligt dum.

Idag har vi Naemi här på besök.
Hon ska följa med mig och Gustav och köpa lördagsgodis.
Sen ska vi åka hem till barnets föräldrar och äta mat och kolla travet.
Fan vad mysigt.

Klockan tickar och det börjar vankas flytt.
Idag har vi varit och kollat på tapeter och jag känner mig som en 4-åring dan före dopparedan.
Det kommer bli dretabra.

Nej, vi har faktiskt ett barn på besök. Bara en rutten moster bloggar när den har systerdotterbesök.

Hoppla.