Samtal




Den 25 mars. 
Lön kanske ni tänker.
Sju år tänker jag.

Så för mitt inre så ska jag ringa ett telefonsamtal.
0704146395

Och signalerna börjar ljuda. 
Inget svar.
Men det finns möjlighet att prata in ett telefonsvar.
Så jag chansar. 

Hej mamma, det är jag. 
Jag tänkte bara att jag skulle försöka ringa, det är trots allt 7 år sedan sist. Jag ville höra hur du har det. Om du buggar fortfarande? Om du lagar mycket god mat? Om du träffat några att hänga med? 
Jag undrar om du har sett hur många vi blivit. När du gick fanns det tre barnbarn, nu finns det 8. Längtar du tillbaka hit? Eller är himlen så ljuv som man hört? Kan du se in i våran framtid? Vad har livet i beredskap åt oss? Bara en liten glimt. 
Hur var jag när jag var liten? Har du sett min son? Han är livlig. Kanske så som jag varit. Kommer du ihåg dina sista dagar på jorden? Ser du mig? Hör du mig? Hör du när jag desperat frågar dig om saker? Frågar jag hoppas du ska besvara i nattens dröm. Men så blir det sällan. Kanske är det inte så enkelt som jag vill att det ska vara.
Du kan väl ringa upp. Jag har samma nummer nu som jag hade när du lämnade. 
Jag saknar dig, mamma. 

Klick.

Tiden bara passerar.
Och vet ni.
Jag har slutat att kämpa emot. 
Förr har tidens avstånd gett mig sån ångest. Men jag har inga vapen mot tiden. Jag kan inte bromsa. Min ångest kan inte bromsa. Jag har släppt taget om det. Jag kan ändå inget göra.
Jag får acceptera att jag en dag kommer säga att det är 10 år sedan. 15 år sedan. 20 år sedan. Om jag själv lever, vill säga.

Iblans brukar jag återvända till den där dagen då det hände. 
Jag har gått igenom det i mitt huvud många gånger. Exakt var i huset jag stod när orden kom. Försökt att återuppleva den där känslan av chock, utan resultat. Försökt kamma ut trasslet den där dagen. Jag kommer inte så långt. Det kostar för mycket. Det kostar på otroligt mycket känslomässigt. Än. Fortfarande. 7 år senare. 

Mamma. ❤️
0 kommentarer