En Svensson som grubblar
Ibland inträffar det saker i ens vardag som egentligen inte hör dit. Sånt som vi vanliga Svenssons inte planerar in i våra scheman.
Som när man på allvar oroar sig för något som man annars tar för givet. Något som för en sekund inte alls verkar lika självklart som vardagen lovat. Rädslan blir påtaglig och paniken kokar.
Då vänder man sig desperat till Jesus farsa och hoppas att både han och hans son existerar/existerat någonstans.
Man vill tro att dom är lösningen. Man vet någonstans att dom inte är det.
I dom flesta fall svalnar oron och det man ångrar att man tog för givet tar åter plats på den långa listan över andra saker man tar för givet i vardagssörjan.
Tacksamheten över lugnet avtar och till slut är man tillbaka där man en gång började.
Man är verkligen äckligt falsk mot Gud.
Vad gör man den dagen då rädslan är befogad? Då oron inte varit förgäves, utan mer en sanning man hade på känn. Då vardagsproblematiken inte kan lösas av varken professorer, doktorer eller ordningsmakten.
Den dag då man får sin tunga ryggsäck att bära genom livet. Både uppför och nerför.
Vi alla hoppas på att vi fått vår ryggsäck redan och att den inte ska bli tyngre.
Somliga orkar mer. Somliga har slutat orka. Andra känner inte ens till ryggsäcken.
Tankarna kommer nattetid och när man själv berörs.
Inte när man dansar med målarpenseln över en träpanel.
Inte när man står dregglar över smågodiset på Ica.
Och absolut inte när man för enmiljonfemhundratusentrehundratrettiotredje gången ställer in en kladdig gaffel i diskmaskinen.
Istiden som är
Vad svenskarna bad om var en vit jul.
En fin vinter utan slask.
Vi har fått allt vi bad om och lite mer.
Han där uppe glömde att vi är svenskar är lagom.
Vi vill inte ha några snörekord. Inga köldrekord heller.
Vi vill ha en snittsiffra. En lagom siffra.
Han där uppe fattar inte. Inte ett skit fattar han.
Vi vill inte ha dessa överdrivna mängder med vitt.
Vi vill inte längre ha vinter överhuvudtaget.
Vad vi nu vill ha är tussilago och sädesälor.
Svenska själar som tinar.
Garderober som sväljer vinterjackorna.
Gräs som vi alla vet finns där någonstans under massorna av vit is.
Vi vill ha vår för fan!
Jag önskar att jag kunde uppskatta vintern nu när den "äntligen" kommit, på riktigt.
Tyvär inte.
Jag hatar den.
Jag avskyr den.
Jag vill gnälla bort den.
Pusta och stöna varje gång jag måste skotta och sopa bilen.
Jag vill svära när jag ser hur luften till 80% består av vitt.
Jag vill vara den som i ren protest inte går utanför dörren när termometern visar siffror som jag inte vill veta av.
Nu tackar vi för en fin istid.
Nu blickar vi framåt.
Vi blickar mot översvämningarna som kommer när solen ska förvandla snö till vatten.
Vi blickar mot slasket vi kommer behöva genomgå för att nå en torr asfalt.
Vi blickar mot vår här i Sverige!
Renovera mera
Efter ett x antal hundra svordomar och ett x antal bannor har min sambo fått tummen ur arslet och dragit igång igen.
Jag ser att han tycker att det är roligt när det går bra. Att han blir tillfredsställd när han har kommit med någon genial lösning. Att lyckan i att lyckas är total.
Hans stora problem är att resa sig från soffan och börja. Efter några mil med blåslampa i arslet har han väl tröttnat. Han vill nog tysta min käft.
Det gör inget. Min käft lär han aldrig lyckas tysta.
Det låter som om jag vore en häxa. En elak bitch. Dominant och jävlig.
Men jag gör detta av godo.
För jag kan se honom när slutet är nått.
När han står där med händerna i sidorna, sträcker på ryggen, med ett ansiktsuttryck som förmedlar belåtenhet och lycka och så säger han;
"Fan älskling, det här gjorde vi bra!"
Ropa inte hej
Jobbpessimisten inom mig har fått stryk.
Dagar och timmar ramlar in.
Nu låter jag som en jobboptimist istället och det är det sista jag vill.
Jag vet nog hur det är när man ropar hej...
Hur som haver.
Helgen är här även denna vecka. Inget kors i taket över det.
Jag ska försöka jobba i helgen.
En orangebrun trappa ska bli kritvit och det kommer kräva sina timmar.
Jag kommer inte att ta ut någon lön för det.
Vem fan skulle betala mig?
Jag fattar inte varför jag ska uppdatera det här.
Men jag ska göra det.
Må väl i helgen. Och efter.
Puss & Kram
Fenomenet på besök
God kväll!
Jag ligger här alldeles ren och doftar som en annan rosenknopp. Just i skrivande stund känner jag mig tillfredsställd med livet. Denna känsla är ett konstigt fenomen.
Den varar aldrig i längre perioder. Imorgon när jag vaknar är den definitivt borta.
Missförstå mig rätt. Jag är inte missnöjd med mitt liv. Men man vill alltid längre, högre och bortom bortom.
Man vill ha det man inte kan få.
Den tillfredsställande känslan skiter i allt man inte kan få. Den nöjer sig med verkligheten och får den att verka underbar.
Nej.
Jag bör inte ligga här och såsa.
Jag bör ta en fika med fenomenet och se vad det kan ge.
Gonatt mina nära och kära
Rastar
Jag rastar. Pausar. Tar en time-out.
Vilket du vill.
Finns det en dator tillgänglig när jag ska rasta så får det bli nätet.
Det är avkoppling för mig. Det är enda gången mina ben kan vara stilla.
Eller nej föresten, jag ljög.
Jag känner ju att dom gungar.
Resten av veckan är jag ledig än så länge.
I så fall ska jag göra det jag är allra bäst på ---> Inte ett skit!
Nattens tidsfördriv
Natten är här. Definitivt.
Det är svart och alla individer i detta bo sover.
Sambo och katter.
Jag själv har lite problem med att bli trött ikväll. Detta beror på att vikariepoolen inte behövde någon Karolina Gustafsson idag.
Tacksamt imorse, mindre tacksamt när timmarna ska räknas.
Pelle Svanslös och gänget rullar på tv:n. Kan inte rå för det, men jag kan hålla med Måns om att Pelle är mallig. Det är bara känslan jag får. Givetvis talar jag inte om detta för något barn. Givetvis är Pelle den gode och Måns den onde. Pust, suck och stön.
Idag har jag och Naemi lekt. Hon blev arg på mig när jag tyckte att hon skulle låta bli att riva sönder sitt nya pysselblock med Bamse. Hon gick upp till sovrummet och surade.
För att lätta upp stämningen gick jag efter och låtsades vara häxan Mara. Först funkade det inte alls. Men när jag levde mig in i rollen på en annan nivå så sken barnet upp som den solstråle hon egentligen är.
Själv torkade jag bort svettpärlan i pannan och kände glädjen över att ha räddat situationen.
Nu mina vänner börjar ögonlocken öka i vikt. Jag tror att jag kan finna sinnesro och sömn snart om jag anstränger mig. Jag ska försöka att inte tänka på vad jag skulle göra om jag blev ekonomiskt oberoende. Den tanken gör något med mig som jag inte gillar. Den kan få mig att tro att jag faktiskt kommer att hamna där en vacker dag. Det är inte realistiskt. Jag vill vara realistisk.
Jag måste styra tankarna åt ett annat håll.
Jag måste tänka på något tråkigt.
På olika verktyg till exempel.
Ja, det kommer funka.
God natt
Var det jag?
I trean på gymnasiet var jag minst sagt oengagerad i skolan. Jag kan ha haft 50% närvaro och hade gett upp. Mitt liv stormade i övrigt så någon prestation i skolan var totalt omöjlig. Det visste jag och la därför inte ner någon möda.
Jag kom och jag gick, precis som jag själv tyckte.
Jag hade en killkompis som gjorde precis likadant.
Vi brukade ringa till varandra på mornarna och fråga: "Ska vi iväg idag?"
Oftast fick eller gav man svaret; "Nej, kanske sen. Vi sover en stund till."
Vetskapen om att någon mer än jag fattades varje dag på någon lektion invaggade mig i trygghet. En falsk trygghet.
Jag minns speciellt en gång. Jag och min gode kamrat gick på naturkunskap den här dagen. Det var ytterst sällsynt, och det hade sin förklaring. Naturkunskap var döden. Det var pesten. Det var så fruktansvärt jävla tråkigt. Jag minns hur jag fick anstränga mig till huvudvärk för att inte slumra. Vi skulle beskåda en film om jakt dagen till ära och jag insåg snart att jag inte skulle orka. Det kan ha varit en fredag dessutom. Jag och min kamrat kom överens om att vi var tvunga att avbryta lektionen omgående och åka hem.
Så vi skulle blåsa läraren.
"Jag går på toa" sa jag och gick ut.
Kamraten väntade 2 minuter och samlade sedan ihop våra grejer och sa sedan;
"Jag lär också på toa."
Han tog min väska på armen med tillhörigheter i och gick ut.
Där ute stod jag och väntade flinande.
Som om någon annan skulle få ta stryk för att vi gjorde så.
Naivt.
Jag körde hem min kamrat till sig. Med all säkerhet la han sig och sov.
Precis som jag också gjorde.
Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det.
Man gör inte så. Det finns inte en möjligthet att jag skulle bete mig så idag.
Mitt samvete skulle plåga mig natt som dag. Dels för att ha tagit min framtid och dumpat den i majelden. Dels för att ha behandlat läraren jävligt respektlöst.
Men det var en annan tid.
En tid som aldrig kommer igen. En tid som jag inte vill ska komma igen.
Idag är jag en annan dam.
En annan dam i en annan kostym.
En kostym som inte skaver fullt så mycket.
En söndag att glömma
Denna söndag ska jag med glädje inte minnas imorgon.
Idag har jag sagt ifrån mig allt vad hushållsarbete heter. Disk, tvätthögar och annat skitgöra kommer att ligga och stå kvar även imorgon.
Jag älskar mig själv för att jag gjorde matlåda på gårdagens gormet. Eller mat.
Jag hatar mig själv för att jag ligger här som en annan parasit och bara dräller.
Jag bara ligger i soffan. Växlar mellan dator och tv.
Humöret åker berg och-dalbana idag.
Min kropp fullkomligt gallskriker efter socker.
Inte i mina vildaste fantasier hade jag kunnat drömma om att det skulle vara så här jävla tufft att helt avstå från socker. Jag är idag inne på 5:e dagen och jag håller på att bli galen stundtals.
Jag har bestämt mig tusentals gånger förr att jag ska sluta äta socker. Det löftet har jag hållt 12 timmar som längst. Därför är jag både förvånad och jävligt stolt över mig själv. Någonstans där inom mig döljer sig en liten, liten karaktär som för första gången på 22 år fått visa sig. Trevligt!
Nu finns det inte en chans i världen att jag stoppar något innehållande socker i min mun. Inte en chans!
Arbetslös är jag nu igen. Som jag är oftast. Timmarna börjar sina och jag måste nog börja kolla efter alternativ.
Det vore skönt med fasta tider och en fast lön, faktiskt. Trots att det kommer sticka som knivar i mig den dag då jag måste sluta med det här. För att inte börja böla så stoppar jag där.
Matlådan ropar.
Tiden är inne.
Hoppla.
En barndomssaga
Det finns en tid jag inte minns. En tid då jag antagligen, som andra barn, lekte, skrek, var odräglig och säkert helt fantastisk därimellan. Det är värdelöst att man inte minns dessa tider.
Men jag är glad att man kan hålla dem i liv med hjälp av dagens teknik.
Det finns ett bevis på att jag varit både snäll och go, tjurig och våldsam och dessutom spontan.
Det finns ett bevis på att min mor hade otroligt dålig smak av både barnkläder och barnfrisyrer.
Många gånger har hon fått bannor för frisyren som jag fick bära under mina barndoms år.
Jag ska bjuda på några minuter ur min barndom.
Tacka vet jag mamma
Det är sånt här som man får pluspoäng för hos mig.
Det är bara min mamma som gör sånt här. Älskade mamma.
(Det är bara när man är sjuk och har haft svintråkigt hela dagen som man uppdaterar sin blogg två gånger och tar kort på nånting och samma dag slänger in det på bloggen. Lång mening jag vet, men jag slutar här.)
Våga vara sjuk!
Varje gång jag måste ringa det jobbiga samtalet till kommunhuset och komma med beskedet att mitt imunförsvar har gett vika så känner jag mig skyldig.
Det känns som att jag sviker någons förtroende till mig. Att jag gör någon besviken och arg.
Samtidigt som jag försöker ha en annan syn på det hela.
En dialog tar fart innanför pannfläsket och det brukar låta ungefär såhär;
-Du kan väl för fan inte hjälpa att du inte är frisk! Alla blir sjuka ibland och så även du K.Gustafsson.-
-Ja det är klart. Om inte annat så är jag hemma för barnens skull. Jag vill ju inte smitta någon.-
-Men för fan! Du är hemma för din egen skull. För att du ska bli frisk och för att du inte orkar jobba idag!-
-Okej, men lite jobbigt känns det ju. Det blev säkert jobbigt för vikariepoolen och för vikarien som fick hoppa in istället för mig.
-Det är både vikariepoolens och den utringda vikariens jobb att lösa såna här situationer. Du har säkert varit lösningen på en sån här situation förr.
-Kanske. Bara dom inte slutar ringa nu på grund av det här.-
-Fan vad du håller på!-
-Ja. Förlåt. Är du arg på mig nu? Förlåt mig för min existens.-
-Du är förlåten.-
(Aningen överdriven. Men på ett ungefär.)
Vilken jävla mes man är. Vafan!
Alla blir sjuka. En del är inte ens sjuka och är hemma ändå.
Drabbas dom av plågande samvete? Inte vet jag.
Jag drabbas av det trots att jag är risig. Man tänker att man kanske skulle klarat av att jobba med alvedon, halstabletter, hostmedicin, mer nässpray än vanligt och några paket näsdukar.
Men varför då? För vems skull då? Inte för min skull, inte för barnens och inte för fröknarnas.
Dessutom orkar man inte göra ett bra jobb när man är dålig.
Nej, bort med dessa jävla tankar. Jag är sjuk och så är det bara.
Punkt!
Moderna mormor
Jag sitter och chattar med mormor på Facebook.
Mormor har facebook och hon kan de avancerade bitarna med detta - som att chatta.
Hon är verkligen stenhård, min mormor.
Kvällsbön
Tisdagens dystra inlägg behövdes för ett bättre välbefinnande. Jag är inte på väg till någon klinik någonstans. Jag vill tro att det är mänskligt att bryta samman. Och är det inte det så får man döma mig eller inte, vilket man vill. Jag vill i alla fall tacka för stödet jag fått igenom denna simpla blogg. Både kommentarer och telefonsamtal. Även om ni inte tror eller märker det så gör det mig tokvarm och jävligt glad.
Jag älskar er hela högen. Ni är underbara!
Verkligheten har hämtat mig. Äntligen.
Nu jobbar jag för fullt. Men på måndag är jag arbetslös igen. (Haha)
Hur som helst så blev jag idag påmind om hur fantastiskt bra jag mår under en arbetsdag med ungar och andra fröknar som trivs lika bra som jag med det dom gör.
Jag hoppas på utdelning av timmar i vår.
Om inte? Ja, då är det dags.
Käre gode Gud.
Här kommer Karolina Gustafssons bud
Ge mig god sömn inatt
Ge det även till min katt
Ge mig också ett köksbord, några slantar
Nu när jag tänker efter så skulle det vara bra med ett par nya vantar
Jag ber dig om lite nya krafter
Jag lovar då att ge attan i alkoholhaltiga safter
Du kan få några kilon från min mage som tack
På den dealen lär du inte gå back
Jag är nöjd så
Gud i det blå
Föresten, om du har några gåvor över
Ge dem till dem som mest behöver
Till lejonen, vargarna eller lammen
Det är bra så, tack och amen.
Urladdad
Ibland går man in i sin personliga vägg. Allt man byggt upp och allt man gjort under en tid verkar totalt meningslöst och man är beredd att ge upp allt man har. När uppförsbacken blir för brant för att härda ut och när motvinden blåser för starkt så kommer det en urladdning. Vare sig man vill det, eller inte.
Idag krockade jag.
Hela julfirandet har inte varit självklart glatt eller trevligt för mig. Jag hade inte en känning av positiv julkänsla eller glädje över att det var jul. Inte alls. Det brukar jag ha.
Nyår kom och gick obemärkt förbi. Jag brydde mig aldrig.
Allt jag kunde fokusera på var det förgångna.
Mala. Mala. Mala.
Detta malande gjorde jag om till vätska och fyllde på min inre bägare med.
Inatt sov jag själv för första gången på ett x antal veckor. Efter att ha misshandlat kudden och sparkat skiten ur täcket och missbrukat spikmattan i 5 timmar så är man så frustrerad och gråtfärdig och förbannad och less och så förvirrad. Varför kan jag inte sova? Vad är det för fel på mig?
Jag kan inte sätta ord på känslan som besöker mitt bröst och min mage varenda jävla gång jag ska sova ensam. Jag vet bara att den är ovälkommen och att den knäcker mig.
När jag tittade på klockan 03.30 och insåg att jag max får sova 3 timmar innan jag ska upp och jobba så gav jag upp. Jag la mig och tittade på Pelle Svanslös och sket fullständigt i att jag inte kunde sova.
Jag sov när väckarklockan ringde.
Jag jobbade mina åtta timmar på sparlågor. Jag kände mig så loj och disträ under dessa åtta timmar.
Man är inte mer än människa.
När jag kom hem satte jag mig i soffan. 2 minuter senare kom tårarna. Massvis av dom.
Länge.
Det var inget särskilt. Det var bara en urladdning.
När tårarna tagit slut kunde jag knappt hålla ögonen öppna längre.
Gustav bäddade i soffan åt mig.
2 minuter senare sov jag.
Likt ett litet barn som inte fått sin middagslur.
Nu är det dags att börja bygga igen. Fylla på bägaren där inne på nytt.
Hoppas att det ska dröja innan nästa urladdning är här.
Fortsätta som vanligt och inse att man är sån här.
En sån som gråter i uppförsbacke.
En sån som svarar att allt är frid och fröjd när det stormar där inne.
En sån där som säger att man sovit gott när natten har torterat en.
Sån är man.
Eller
Sån är jag.
