karolinaida.blogg.se

Det har varit endel bra dagar nu.
Då vet man att det snart är dags igen.

Innan nåt sånt här händer är man övertygad om att man inte skulle överleva smärtan.
Efter att nåt sånt här händer så är man bara övertygad om att man överlever, men man vet inte hur.

Jag är lika förundrad varje dag.

Herregud, det här har fortfarande hänt och jag ska gå till jobbet.
Herregud.
Jobbet.
Eller beställa kläder.
Eller gå och äta glass.
Eller skratta åt ungarna.

Men det är inte samma människa som går till jobbet som innan.
Jag har slitits sönder. Armarna. Benen. Huvudet. Allt har slitits i stycken och det som finns kvar är lagningen. Det spricker i nån söm här och där. Man syr igen. Det spricker. Man syr igen.
Själen är bara ett stort blödande sår som kanske är på väg att läka i de yttersta kanterna.
Trasdockorna. Lite som trasdockorna.

Jag vet att jag inte blir någon sämre människa av det här.
Hur kommer det sig?
Varför super jag inte? Varför dövar jag inte sorgen med allt det där som finns tillgängligt där ute? Varför sticker jag inte bara? Varför smiter jag inte härifrån?
Varför söker jag inte upp någon på sjukvårdsuppkysningen och dödar den? Varför bombhotar jag inte akutmottagningen i Lindesberg? Varför gör jag inte sånt som är jävligt dumt och onödigt för att få andra bekymmer?

Varför i helvete skulle jag göra det?
En trasdocka gör inte sånt.
En trasdocka har fått lära sig annat.
En trasdocka vet varför den är trasig.

Jag älskar dig, älskade älskade mamma.
Jag längtar så mycket efter dig så jag tror att jag ska spricka i varenda jävla söm.
Ibland känns det så länge sen. Men det har inte gått 2 månader ens.
Dom som finns med dig nu måste vara överlyckliga. Jag hoppas dom förtjänar dig.
Du förtjänar det bästa. Du förtjänar allt.




Det finns många trasdockor där ute.
Ta hand om er.

Det är bara i mina svartaste stunder jag skriver i denna blogg.
Det är då jag behöver låta fingrarna springa över tangenterna.
Fråga mig inte hur, men jag blir lättare efteråt.
Jag är inte så mycket för att prata egentligen. Skriva har alltid varit min melodi.

Jag borde skriva annars också.
Dock har jag inget behov av att skriva att jag har ätit rotmos eller att jag varit på Ica och handlat lök eller att jag varit och hälsat på där och där.
Jag tycker inte att det är fel att skriva om det, men jag har aldrig haft det behovet.

Men små, små händelser i vardagen kan bli så stora för mig.
Om jag står i fönstret och ser en man gå förbi på kvick promenad till exempel.
Då blir jag stående där. Okej, han har sprillans nya sportdojor på fötterna. Han tänker nog börja ett nytt sunt liv och har unnat sig själv ett par Nike för 899:- på Intersport i Örebro. Säkerligen på Marieberg galleria.
Han ser inte så bekväm eller van ut i sättet att ta sig fram. Stackarn. Han kanske har blivit lämnad av sin fruga och nu vill han skåda nya jaktmarker. Han vet vad som gäller nuförtiden. Det går inte att sitta inne framför tv och tugga jordnötter om det ska ske. Det är hälsa och synas ute i vimlet som gäller.
Han är nog runt 50 år. Som mamma var.
Mamma hade säkert haft koll på vem han är.
Hemma hos mannen står nog matlådan och väntar i kylskåpet. Kött och potatis  från igår. Som förritiden. För där går gränsen. Någon diet för en 50-årig gubbe blir det då inte. Lchf, GI, smalsoppor och sånt jams är bara hittepå och livsfarligt.

Och så hoppar mackorna upp ur brödrosten.
Tankeverksamheten avbryts. Mannen försvinner ur mitt synfält.
Går han förbi igen, då fortsätter det där det slutade sist.
Och ser jag honom aldrig igen. Då kommer jag att glömma bort honom.

Sån här är jag.
Jättekonstig.

Och jättesnäll.

Förbannad.
Helvete.
Är det tvunget att vara såhär?

Minnena haglar.
Sorgen exploderar.
Ilskan hänger med.

Fan.
Fan. Fan. Fan.

Hela jag är en tickande atombomb.

Jag hatar folk.
Gloende, stirrande jävla folk.
Som inte fattar nåt.
Som kan dra åt helvete.

Ibland vill jag bara låsa in sig och vara alldeles ensam.
Säga nej, nej, nej.
Stänga av telefonen.
Inte höra om det knackar.

Jag fungerar inte riktigt idag.
Jag är bara förbannad. Irriterad. Ledsen.
Vill vara ifred. Helt och hållet.

Men bilarna kör.
Människorna handlar.
Vädret växlar.
Gräset växer.
Och så vidare och så vidare i evighet.

Livet innan och livet efter är såna kontraster.
I livet innan hade det kanske räckt med 200 g choklad för att råda bot på en dålig dag.
I livet efter har jag ingen aning om vad som skulle kunna hjälpa. Jag vet bara att den enda som jag vill ha här hos mig inte kommer hit. Inte som i livet innan i alla fall.

Det finns ingen återvändsgränd.
Jag kan aldrig återvända till livet innan.
Jag kan bara spela upp det som filmer i mitt huvud.
Och det gör jag.
Om och om igen.

Det borde gå att filma inne i hjärnan.

Det är bara att fortsätta kamphelvetet.
Ta stegen framåt och göra det som krävs.
Inse att det är dessa skor jag ska bära nu.
Tills det är dags att byta igen.

Herregud...
Vad väntar en här näst.

?

"Sörj inte för mycket."
Orden ekar.
Men på den här planeten kan man inte gömma sig.
Jag kan ju inte fly.
Jag kan inte ta vägen någonstans.
Var jag än letar så kommer jag inte att hitta dig.
Bara där inne ibland stormarna och kaoset.

Snart fyller jag år.
Jag skiter i min födelsedag.
Men det kommer bli jobbigt att du inte kommer att finnas där.
Som mitt centrum. Som den enda man verkligen vill ska komma.
Som den som måste finnas där för att det verkligen ska kännas lite som när man var liten.
Jag fick veta efter att du gått iväg att du bokat en lokal för att ha mitt 25-årskalas i.
Det gör så ont.
Jag har hela tiden sagt att mamma måste vara involverad i min fest, annars blir det inte sådär bra som bara mamma kan göra det.
Det är en skitgrej. Jag i skiter i en fest. Jag skiter i att jag fyller år.
Men det är så sorgligt. Det är det enda jag kommer tänka på den där jävla dagen.
Jag bara bävar inför den.
Vill inte.

Jag hör vad du säger mamma.
Fira ändå.
Gråt inte, jag är ju här.

Tårarna bara rinner.
Man undrar hur många dem är när dem börjar rinna.
Det verkar aldrig ta slut.

Den relationen jag har haft med min mamma har jag bara med två andra på den här jorden.
Den relationen är så speciell, så värdefull, så stor.
Och när en person som man har den relationen till slits ifrån en så undrar jag om man någonsin blir tillräckligt hel igen.
Just nu forsar blodet. Just nu ligger själen i koma. Just nu är det svart.
Kolsvart.

Herregud.
Jag älskar dig.
Jag saknar dig.
Jag längtar efter dig.
Jag vill bara ha en kram.

Det kommer bli svårt att inte sörja för mycket.
Jag vet inte om jag vill ha det så heller.
Som det känns nu så vill jag aldrig mer titta framåt igen.
Just nu vill jag bara gömma mig i mitt mörker.
Skrika åt nån ansvarig.
Döda en ansvarig.

Jag håller.
Det är bara jordbävning där inne.
Och krig.
Och tsunami.

Och när det har skakat färdigt så står det stilla en stund.
Tomt.

Du är ingen man sörjer lite, mamma.
Du är någon man sörjer hela livet.

Resan fortsätter.
Framåt.
Nytt, nytt, nytt.
Och mamma finns med.
Hela tiden.

Ibland undrar jag om det är något fel på mig.
Som går till jobbet.
Som ler ibland.
Som stundtals mår helt okej.
Som kan börja tänka framåt.
Som kan tycka att det ska bli skönt med sommar.

Min kurator skulle mörda mig om hon såg att jag skrev såhär.
Min mamma också.
Dom pratar samma språk.
"Du ska må bra." säger dem.

"Du ska inte sörja för mycket." sa hon.
Ett tag var jag övertygad om att jag skulla ramla sönder av sorg.
Helt övertygad om att det var slut på att leva.
Klar med att allt endast handlade om att överleva och ingenting annat.
Min rädsla för döden försvann.
Det jag tänkte var: "Det spelar ingen roll. Då får jag i alla fall träffa mamma igen."
Någon sa åt mig: "Glöm inte dem du har kvar."

Rädslan för döden finns där igen.
Inte för min egen del, utan för mina nära och käras del.
Jag vet ju hur ont det gör.

Så jag kan tänka framåt igen.
Jadå.
Jag vet att det ska bli en konstrottinggrupp för skattepengarna.
Jag vet att det blir en vecka på västkusten i sommar.
Jag vet att jag vill plantera blommor i utekrukorna.

Små, små saker.
Det kommer tillbaka.

Och så kommer mina svarta stunder.
Då jag slår i bordet och tårarna rinner.
Då jag frågar mig själv om det verkligen kan vara sant.
Då ångesten skär med knivar i min skadade själ.
Då jag tittar på kort och vägrar säga att du är borta.
Då begravningen nästan förnekas.
Då livet återigen känns så fruktansvärt meningslöst.

Och sådär håller det på.
Två steg fram, ett tillbaka.
Tre steg fram, två tillbaka.
Sakta, sakta.

Sorg, kallas det.

Och resan fortsätter...

Det är som om det börjar nu.
Det nya livet utan mamma.
Man går upp på morgonen och man går och lägger sig på kvällen.
Däremellan gör man det man måste, det man vill, det man orkar.
Och på måndag börjar jag jobba på riktigt igen.

Jag vet att det är såhär du vill ha det, älskade mamma.
Men jag har svårt att släppa taget.
Svårt att inse att det ska bli ett liv igen här, utan dig.

Och när jag skriver utan dig, så menar jag inte utan dig.
Men jag menar utan dig på det gamla sättet.
Nu finns du hos mig, i mig på ett nytt sätt.
Jag vill ha det som förut.
Men jag får inte det. Och då måste det gå ändå.
På det nya sättet.

Jag ser bara fram emot små semesterresor som vi har framför oss.
Att få komma härifrån en stund.
Att få andas annan luft.
Att få känna semesterkänsla.
Inga känslor är längre vad dom har varit.
Alla känslor är nya. Alla innehåller dem sorg över vad som hände.

Inatt drömde jag att jag kom in på jobbet och där satt du.
Fast jag visste att du är borta.
Det var din kropp. Det var bara en annorlunda frisyr.
Och även om jag visste att det inte var du, så kramade jag om dig ändå.
I drömmen var jag så förvånad över att se dig igen.
Såna drömmar är farliga.
Det kan lätt bli tungt dagen efter.
Men nu börjar man vänja sig.
Man vet det någonstans hela tiden.
Men man vill inte.

Älskade älskade du.
Jag vill ringa.
Jag vill skriva.
Jag vill hälsa på dig.
Jag vill ha ett vykort.
Jag vill prata med dig.
Jag vill krama dig.
Jag vill tala om för dig hur mycket jag saknar dig här.
Jag vill tala om för dig hur mycket jag älskar dig.
Jag vill berätta att jag uppskattar allt du gör och gjort för mig.
Jag vill ha dina råd och dina vägledningar.
Jag vill ha ditt skratt och din lycka här.
Jag vill se dig sådär energisk så att jag blir tvungen att säga som jag brukade säga på jobbet: "Nu lugnar du dig! Du har ju damp, morsan!" och sedan skratta i samförstånd.

Ont, ont, ont.
Bara 5 minuter då.
Jag får vara glad över att jag fick nästan 25 år med dig, mamma.
Jag får vara glad att du lyckades styra in mig på rätt bara innan du gav dig iväg.
Jag får vara glad att jag fick vara just din dotter och bli den jag blev till sist.

Jag vill ha massor med år.
Men jag får inte det.
Och jag måste leva med det.



Tack till alla er som stöttar och hör av er.
Även om ni inte tror det eller får ett svar så betyder det så mycket i ett sånt här läge.
Tack.

Synen på den här världen har förändrats.
Drastiskt sedan mamma dog. Och ännu mer idag.
Tankar som: "Sånt händer inte mig och mina närmsta." finns inte längre.
När man insett det, då är det här en vidrig plats att finnas på.
Man är aldrig skonad. En ryggsäck kan aldrig bli för tung. Aldrig någonsin.

När den hjälp som man kan få inte räddar en längre
När inga känslor i hela världen kan förändra någonting längre
När livet bara blir till ingenmansland och man inte hittar hem längre

Då undrar man varför man har kommit hit för.
Vad är det för mening med allt det här?
Och varför måste det hända så mycket, på så kort tid?

Och lilla, lilla jag.
Jag kan inte göra någonting.
Jag kan inte rädda någon annan.
Bara mig själv.

Jag önskar jag kunde skydda.
Ha makten att styra om här i vår värld.
Göra gott för dem som gör gott.
Göra ont för dem som gör ont.
Man tycker att det är så det borde vara.
Men så är det inte.





Älskade, älskade mamma
Jag är för liten för att förstå
Jag känner mig bara som ett litet barn
Om du visste vad vi behöver dig här
Om du visste hur mycket vi  saknar dig

Jag kan bara önska och tro att det är du som möter upp oss som är kvar på jorden den dagen vi ger oss av.
Att det är du som tar oss i handen och visar oss vägen.
Att det är din trygghet vi får känna, det första vi gör.

Och får jag fatt i din hand igen
Då släpper jag den aldrig.
Aldrig.

Solen skiner där ute.
Ja, man kan till och med känna glädje över det.

Idag har jag haft min kuratortimme.
Den timmen går inte att värderas i pengar.
Inget hokus pokus.
Inget konstigt.
Bara en själ att läka, bara ett huvud att tömma och fylla på nytt, bara lite balsam för själen.

Så då finns det krafter att ta av igen.
Då kanske jag orkar ett tag till.

Och det gör jag.
Jag vet att jag orkar.
Även i mina svartaste stunder så finns det där  i medvetandet hela tiden; Det går. Du klarar det.
Det är en tröst.
Jag börjar tro att en människa klarar det mesta.
Det finns många exempel på vår jord. Och fler exempel blir det.

Ja, idag är en av de bättre dagarna.
Lite styrka.
Lite jävlar anamma.
Lite framtidsglimtar.

Jag älskar dig inte mindre för det.
Jag saknar dig inte mindre för det.
Jag sörjer dig inte mindre för det.
Jag vet att du vet det.
Men du vet hur jag är.
Livrädd att du ska tro annat.

Fantastiska du.
Allt du gör för mig.
Allt du gjort för mig.

Det betyder allt.

Man börjar få för sig att det ska bli skönt med helg.
Att man ska orka göra något.
Välja ut den där jävla tapeten.
Köpa den där jävla konstrottninggruppen som man tjatat om så länge.

Inget kunde kännas med meningslöst.
Inget kunde någonsin kännas så jävla meningslöst.

Allt slutade här.
Tårarna bara rinner och jag frågar dig mamma om och om igen:
"Varför var du tvungen att lämna mig?"

Det här har blivit sorgerummet.
Här stänger jag in mig.
Tittar på korten som finns här inne, på dig.
Skriver raderna som måste skrivas för att orka ta mig ut härifrån igen.
Och när jag gjort det så är jag tom igen.
Färdig att fyllas på nytt. Med tårar, med tankarna och med sorgen som är så tung att bära att man inte fattar varifrån man får sina krafter.

En dag som idag skulle du ha kunnat gå förbi här med Ivari och tagit en kaffe.
För att sedan åka till nästa stopp. Kunde ha varit Björksjön idag. Kunde ha varit att lagat mat med era kompisar. Kunde ha varit att åka på dans någonstans. Kunde ha varit till någon av mina systrar och deras familjer.
Kunde ha varit.

Men jag kommer få vänta på att få bjuda på kaffe igen.
Om det ens finns kaffe där borta där du är.
Jag hoppas det.

Jag har tusen frågor.
Jag har noll svar.

Bara ett litet, litet tecken på att du finns här ändå skulle räcka för att döva smärtan.
Bara ett pyttelitet tecken.
Bara ett enda.

Jag har så mycket att berätta mamma.
Men du kanske redan vet.

Jag älskar dig.
Jag saknar dig.
Hela tiden.

Jag orkar ingenting.
Dom timmarna jag är hemma på en dag gör jag ingenting.
Min sambo sköter allt här hemma. Men det är svårt att sköta ett hus från Stockholm.
Han är verkligen guld värd.

Jag ser hur människorna där utanför vaknar till liv.
Tvätten hänger ute på tork.
Fönstren putsas.
I blomlådorna finns nyplanterade vårblommor.
Trädgårdsmöblerna står på sin plats i trädgården.
Grillarna ryker.
Människorna känner livet i sig på nytt.

Men inte jag.

Jag vill ingenting.
Inte plocka fram vårsaker.
Inte plantera blommor.
Inte hänga tvätt - varken ute eller inne.
Inte putsa fönster.
Inte grilla alls.
Inte plocka fram trädgårdsmöblerna som vi inte har.

Jag går i någon konstig väntan.
Väntan på lusten.
Väntan på att sorgen tvärt ska ta slut.
Väntan på att sorgen ska förvandlas i nån form av fånga-dagen-känsla.
Väntan på ljuset.
Väntan på glädjen.
Väntan på att mamma ska komma tillbaka.

Jag hatar mig själv för det.
Jag hatar att jag inte bara kan ge upp hoppet.
Jag hatar det.
Jag hatar det här.
Jag hatar att hon är borta.
Jag hatar att hon var tvungen att gå.
Jag hatar att livet blev såhär.

Jag hatar det.
Jag hatar det.
Jag hatar det.

Hur ska jag någonsin kunna acceptera det här?

Jag vill bara åka bort en stund.
Försvinna härifrån.
Smita. Rymma. Vila.
Få såren läkta.
Åtminstonde omplåstrade.
Få en paus i den här tillvaron.
Göra annat.
Se annat.
Höra annat.

Idag är det tungt.
Så här är det.
Somliga dagar går det lite bättre. Lite lättare. Man lyckas fånga de ljusa tankarna.
Andra dagar är det svart. Så svart så svart. Man tror inte att man någonsin kommer att hitta en väg ut ur mörkret.

Jag är i alla fall glad över att jag gick till Lilla Pyret idag.
Massor av goa kramar av goa, underbara små barn.
Dom kommer att hjälpa mig framåt.




Imorgon är en orörd dag.
Kanske är den svart.
Kanske är den svart med små ljusglimtar.
Sorgfri är den inte i alla fall.


Om du visste hur mycket jag saknar dig, mamma.
Om du visste vilket tomrum du lämnat efter dig.
Om du visste hur mycket jag uppskattar och älskar dig.
Om du bara visste hur mycket du betyder för mig.

Allt.

Älskade mamma.
Igår när jag efter många om och men bestämde mig för att följa med på majbrasan var jag så osäker.
Blickarna haglade.
Du vet ju hur jag är. Jag blev arg.
Så som jag alltid blir så fort allt inte går som jag vill.
Lilla Nellie blev rädd för fyverkerierna så jag och Gustav gick och satte oss i bilen.
Så jävla skönt att lämna blickarnas centrum och åka därifrån.

Jag tänker att dom ska ge fan i att glo på mig.
Jag tänker att dom ska dra åt helvete.
Jag tänker att dom är elaka.

Jag blir fortfarande panikslagen ibland.
Tanken; "Mamma bara dog. Hon bara försvann." dyker upp titt som tätt och varje gång är jag lika förvånad över att det som hände den 25:e mars verkligen är sant.
Det fick inte hända.
Det hände ändå.
Livets grymhet. Hårda skoningslösa jävla värld.

Imorgon återgår jag till Lilla Pyret på 25%.
Man måste hoppa, säger kuratorn. Jag litar på henne.
Det spelar ingen roll om jag väntar 3 månader till. Det blir inte lättare.
Upp på hästen igen.
Jag vet att du finns hos mig hela tiden.

Om man ändå kunde förstå vad meningen med allt är.
Om man kunde fatta varför man måste slitas från sin mamma när man har en sån bra relation.
Meningen, livet och allt det andra.

Men jag förstår inte.
Jag förstår ingenting.

Jag älskar dig, mamma!

Älskade mamma.
Livet fortsätter.  Går vidare.
För att det måste.
En middag här, en fika där. En Örebroresa hit, en badresa dit.
Just nu behövs allt sånt. Annars är soffan och sorgen det enda jag kan ägna mig åt.
Jag vet att du hade velat haft det såhär.
Jag vet att du vill att mitt liv ska gå vidare.
För du är här med mig. Varje dag. Hela tiden.
Och jag saknar dig så. Jag saknar att ha min mamma här hos mig.

Våren kom till sist, mamma.
Jag upptäckte igår att vårat gräs är grönt.
Att knopparna är gröna.
Jag har inte sett det innan.
Jag sa till Gustav: "Du, det är ju grönt ute."
Som om man varit blind.
Och jag är disträ. Hela tiden på vift i mitt eget huvud.
Och nu när jag tänker efter så har ju sädesärlan faktiskt varit här.

Jag vill bara ringa till dig.
Ringa och fråga vad det var som hände.
Ringa och fråga vad som händer med mig nu när du inte är här.
Jag ska göra mitt bästa. Jag är skyldig dig allt bra.
Jag har inget telefonnummer till din plats. Det går inga telefonlinjer mellan vår planet och platsen där du är. Hade det funnits hade du ringt, det vet jag.

Ibland får jag dåligt samvete.
För att jag kan skratta.
För att jag kan tänka på inredning på vår inglasade altan.
För att jag orkar åka till Örebro mitt upp i alltihopa.
Men du tystar mitt dåliga samvete.
Du säger till mig att fortsätta. Att jag ska göra allt jag vill. Allt jag mår bättre av. Allt som faller mig in.
Du säger att du inte vill att jag ska tyna bort på soffan. Du säger att du inte vill att mitt liv ska ta slut för att du inte är här så att jag kan se dig längre.
Du älskar mig och du vill mig allt gott.
Jag vet det.

Och jag älskar dig så mycket för det.
Jag älskar dig för allt fint du gjort för mig.
Jag älskar dig för att du har uppfostrat mig till att bli den jag är idag.
Jag älskar dig för den du är för mig. Störst av alla.
Störst av allt.

Och folk dom frågar hur det är.
Såhär är det:
För att genomgå en sån här kris så går det bra.
Då menar jag att man har insett att livet fortsätter.
Jag menar att jag vet att det här kommer att gå.
Hur, det vet jag inte.
Jag vet bara att det går.

Min kurator är så viktig.
Jag har aldrig trott att en okänd människa ska kunna hjälpa mig.
Men jag får hjälp. Bra hjälp.
Verktyg att arbeta med.
Vägledning att gå efter.
Jag får svar på frågor jag har. Och oftast behöver hon inte svara. Dom finns inom mig någonstans.
Hon bara hjälper mig att leta.

Idag är en av de bättre dagarna.
Man kan blicka framåt i en sekund.
Man kan föreställa sig livet som kommer i korta korta bitar.
Men det gör ont.

Fina älskade mamma.
Allting är så sorgligt.
Du kommer aldrig få träffa mina barn.
Jag pratar med dig varenda dag.
Det går inte en sekund i bilen utan att jag berättar och frågar och tjatar på dig.
Jag vill bara ha ett litet tecken som bevis för att du hör mig.
Bara någonting.
Jag saknar dig. Jämt.
Jag får hela tiden för mig att jag ska kunna ringa dig.
Lika hopplöst känns det varje gång jag inser att det inte går.
Men jag älskar dig.
Jag älskar dig så mycket.
Och jag är så glad över vem du har varit för mig.
Att du alltid funnits hos mig och gjort allt för mig.
Jag är så glad över våran fina, fina relation.
Jag är så glad över att jag fick vara din dotter.

Tack mamma!
Du fattas mig.

Och dagarna fortsätter.
Jag ligger i min soffa.
Funderar över vad som har hänt.
Hur livet såg ut innan.
Hur det kommer att bli nu.
Hur ett liv kan innehålla så mycket sorg och förtvivlan men ändå fortsätta.

Nån sa "jag skulle inte klara av det".
Jag sa "jo, man måste."

Och så går tankarna.
Jag måste.
För mammas skull.
För mina näras skull.
Jag måste. Varenda dag i resten av mitt liv.

Det är svårt.
Blickar och ord och kramar och tårar och värme och skitsnack.
Det är lätt att bli frukansvärt förvirrad.


Älskade mamma
Jag saknar dig varenda dag och någonstans vet jag att vi ses igen
Jag vill att det ska vara nu
Men jag måste vara hård mot mig själv.
Det kostar för mycket att sväva iväg nu
Jag hoppas du hör mina ord
Mina frågor
Jag älskar dig


Och nu fortsätter det.
Tiden.
Man har inte en aning om hur länge ens klocka tickar.
Man vet bara att den stannar en dag.
Man vet aldrig när.