Paranoid och fördomsfull



Inatt ska vi sätta in oss i bilarna och blåsa raka spåret till Arlanda.
Gustafssonsflickorna med tillhörande grabbar och mamma ska besöka Alanya en vecka.
Det låter ju helt fantastiskt och mysigt och allt det där.
Men jag kan inte riktigt gläjdas åt det här ännu innan jag sett att vi överlever flygresan.

Varje gång jag ska flyga ställer jag mig in på att dö.
Antingen kommer någon kapa vårat charterplan till Turkiet, eller så blir det nått annat fel och störtar.
Om jag råkar se någon gubbe med turban i väskkön vid incheckningen så tror jag att det är kört. Det är jävligt fult och fördomsfullt, det vet jag. Jag är långt ifrån rastist, men jag förknippar dessa huvudbonader med bomber.
Hittills har det aldrig hänt något, trots turbangubbar i väskkön.
När jag var liten vägrade jag åka Lisebergstornet för att det stod en gubbe med turban framför oss i kön.
Vem fan vill spränga Lisebergstornet??????

Vidare inbillar jag mig att jag ska bli toksjuk där nere och att Turkiets motsvarighet till Sveriges alvedon är fullproppade i mystiska grejer som magiska svampar och andra livsfarliga ämnen.
Jag har fått för mig att maten antagligen kommer att göra mig sjuk och att jag kanske borde stanna hem ändå, trots allt.

Som ni förstår så kan jag knappast se fram emot det här så som jag skulle vilja. För om/när jag sitter där nere med min kära familj och alla våra grabbhalvor så kommer jag sitta och oroa mig för flygresan hem.

Jag måste skärpa mig.
Nu ska jag göra en tokromantisk frukost till mig och mitt guldhjärta.
På återseende... förhoppningsvis.




Kram och fortsatt trevlig dag.
Karolina med tvångströjan



0 kommentarer

Tårar



Jag gråter sällan till sorliga filmer eller om jag har svår smärta.
Jag är hård som den hårdaste sten inombords. (inte en chans. men för att göra inlägget lite mer magiskt så kör vi på det idag)

Men.

Första gången jag såg den här videon grät jag som ett litet barn. Likaså andra gången. Och tredje.
Än idag kan jag inte hindra mina ögon från att bli tårfyllda.

Det finns så mycket falskt och äckligt i den här världen. Men det här är så äkta och det är så fantastiskt fint.
Hur vet vi det? Behöver jag ens svara?







Jag vet att antagligen hela världen redan har sett det här, men om det finns någon själ där ute som missat den så vill jag försöka nå den.
Det här inger hopp igen.

Och nej...
Jag har inte gått och blivit religös.




Kramar och vänskapliga knuffar
Karolina
0 kommentarer

Varför är jag sån tönt?



Jag är så förbannat jävla menlös. Inte direkt mot människor som står mig nära, men kommer det en okänd människa så förvandlas jag till vek, menlös och jävligt dum.

Vi kan ta några exempel.

När jag handlar och ska gå fram till kassörskan och betala hälsar jag alltid övertrevligt och ler. Fast att jag kanske just vid tidpunkten håller på att handla upp min sista slant kan jag lik förbannat inte säga nej när kärringen mitt emot säger:

"Om du handlar för 150 kr till så får du ca 1 kr i rabatt och så får du den här menlösa grejen som du kan slänga i närmsta papperskorg på köpet." (så säger hon ju inte men det är ju så verkligheten ser ut)

Trots att plånboken skriker av hunger så ser jag mig själv gå och plocka på mig saker jag inte vill ha för 150 riksdaler. Inte för att jag är snål o vill ha den där rabatten, utan för att jag inte kan förmå mig att bestämt säga: "Tack, men nej tack!"

Vi kan ta ett annat exempel.

Idag var jag ute och gick med hunden Nea och barnet Naemi. Naemi i barnvagnen och Nea i kopplet.
När jag går där på nån jävla utsuttad grusväg någonstans i kronhagen kommer det en bil bakom mig och saktar in, gubbfan vevar ner fönstret och hojtar skojfriskt:
"Akta så att han inte biter dig. HÖHÖHÖHÖ!!!!"

1. Jag har inte en jävla susning om vem gubbjäveln är?
2. Vilken jävla HAN ska bita mig?
3. Vad fan menade du?

Trots att jag kände mig irriterad hör jag mig själv fnissa och svara "Ja det är nog ingen fara."
Så jävla menlös och tråkig.

Varför svarade jag bara inte något i stil med: "Vad fan vill du mig? Jag känner inte dig och vore tacksam om du gav fan i att störa min promenad som är nog så jävlig utan nått jävla tråkigt skämt från en gubbfan som är inne på sista versen....." ?
Det var ju så jag kände ungefär och ändå log och och verkade glad över att han stannade och skojade med mig. FAN!!!!!!!!!

Någon mer som lider av samma problem?






Kyssar, kram och god natt
Karolina med glajerna
3 kommentarer