En blogg bara





Mitt liv står inte stilla.
Trots att datorn befinner sig någonstans i Örebro, och Audin likaså.
Dessa två apparater är helt avgörande i min vardag.
Jag är ingen promenadmänniska och datorn gör mig orädd om kvällarna. Den är mitt sällskap kvällstid.

Nu befinner jag mig hos familjen Ringmyr/Gustafsson. Här känner jag mig hemma. Trygg.
Men här kan jag inte stanna i all evighet.

Jag har ett hem som väntar mig.
Ett hem där jag är drottning. Där jag bestämmer.
Där väntar också två håriga figurer som båda mer än gärna delar säng med mig.
Det fattas bara en sambo. Imorgon så.

Sen vankas påsken. Tyvärr.
Påsken är den enda högtid som jag inte riktigt kan gilla.
Tiden ska läka alla sår. Men tiden är evig, och såret likaså.
Därför ratar jag påskriset med fjädrar. Jag ratar alla kyckligar och tuppar och allt annat som hör påsken till.

Det enda jag inte ratar är skumäggena som Madde bjöd på på Scrapingen ikväll. FAN, vad gött det var!

Nu, styr jag kursen söderut.
God natt
0 kommentarer

Natten då hon kom




Jag ligger här. Klockan är 05.22 och jag har inte tänkt sova mer inatt.
För nån timme sen ringde Fredrik.
Jag har väntat på just det samtalet. Från just Fredrik.
Samtalet som i sin tur leder till att jag kastar på mig kläder och springer ut till bilen.
Samtalet som leder till att jag åker utan att se ut igenom framrutan. Nöden har inga regler. Inga ens trafikregler. 

Naemi ligger brevid och sover. Helt ovetande om att hon just nu håller på att bli storasyster. En mycket betydande roll i sitt liv. Den rollen kommer hon att spela bra. Det vet jag.
Det är ett fint barn. På alla områden.

När jag kom in i det röda huset på Kronhagsvägen så ser jag en syster i smärta.
Jobbigt. Jobbigt för henne. Jobbigt för mig. Och jobbigt för Fredrik. Hon andas tungt och "åhh":ar.
Att Fredrik inte var galen av nervositet är för mig att beundra. Jag var det.

Nea ligger i fotändan. Hon tittar upp på mig då och då. Som om hon förstår vad som ska hända.
"Lägg dig Nea" säger jag och hon ser besviket på mig.
Hon lägger ner sig igen. Med en suck. Sen blundar hon.

Jo, jag hade panik. När jag såg att Fredrik hade satt igång bilen utan att sopa av snön och skrapat rutorna fick jag panik. Den paniken ledde mig rakt ut till bilen och mina armar jobbade hårt.
"Bra skrapat" sa Fredrik när jag kom in. Vad svarar man på sånt?
Jag ville bara att dom skulle åka in. Johanna pratade om en dusch.
EN DUSCH, tänkte jag högt i mitt huvud. Du är inte klok. Du ska snart föda barn och du ska duscha.
Men det är så. Hon vet. Hon känner. Hon kan.
Inte jag. Jag har ingen aning. Jag kan inte. Värkar behöver tydligen inte betyda panik.
Trots denna vetskap så kunde jag inte sluta knapra naglar. 

Det ligger täcken överallt. Huller om buller. Kuddar i drivor. Tv:n rullar tyst och ljuset där ute börjar vinna kampen mot mörkret. Anna Anka har blivit Tv 3:s nya profil och jag vet inte om jag orkar med henne just nu.
Jag har gått igenom Jotex sortiment för 3654654:e gången.
Jag försöker fördriva tiden. Men jag vet att det kan dröja timmar innan dom hör av sig.
Innan jag får svaren.
Så länge alla inblandade mår bra så är jag mer än lycklig.

Jag tittade ut i köksfönstret när dom åkte. Jag tror att min syster Johie hade en värk. Det såg ut som att Fredrik masserade henne bak på ryggen. Han är så bra, Fredrik.
Jag vinkade trots att jag såg att dom inte såg mig. 
Sen gick jag upp till Naemi.
Här kan jag inte göra annat än att vänta.
Invänta det andra samtalet. Som jag så länge har väntat på.

Nu loggade mormor Gun in på msn.
gunsan säger:
är du också vaken?

Det är precis som när den där flickan föddes. Den där gången i juli för ca 3,5 år sedan. Jag och mamma vankade av och an. Mamma hade tårar i ögonen hela tiden. Hon sa till mig; "Om jag kunde ta den smärta som Johanna kommer att få gå igenom nu, så skulle jag göra det."
Det säger allt om hur våran mamma är. Helt fantastisk.

Jag vet att jag inte kan uppdatera det här inlägget förens allting är klart.
Johie och Fritte vill självklart själva tala om när det är klart, hur det har gått och vem som legat och tryckt där inne i 9 långa månader.
Jag missunnar dem knappast den glädjen.
Just den här timmen har runnit undan och nu börjar jag vanka. Av och an.
Med tankarna på en älskad syster på bb i Karlskoga.
Och med tankarna på den filur som förhoppningsvis tittar ut.
Och på barnets pappa som har ett lugn som bara Gud kan ha skänkt honom.
Jag älskar den där familjen.
Hoppas allt går som det ska.
Hoppas det.



3 kommentarer

För länge sen







Jag gillar den här bilden.
Jag kommer ihåg kvällen då den här bilden togs.
Det var den 25:e december 2004.
Vi skulle på dans (det låter så gammeldags och moget) i Filipstad.
Ingenting blev som vi hade tänkt oss.
Men det gör ingenting.
Det blir aldrig som man har tänkt sig.


1 kommentar