Hagnestahill




Efter att ha varit och handlat till gubbens ankomst, lagat den mat han beställt, dukat utan hans tallrik, klippt gräset på hans tomt, fyllt på hans damm, vattnat alla hans blommor och till slut tagit med honom på ett kvällsdopp i Storsand så sitter jag äntligen ner och unnar mig socker i olika färger och storlekar.

Jag har tagit reda på vart Hagnestahill finns.
I helgen ska jag åka dit.
För att kolla vad dom menar, killarna i bandet.
För att kunna fota mig vid skylten som ska leda oss in i bostadsområdet där nån av dem växte upp.
Killarna, eller ja, gubbarna i Kent.
Dom killarna gav mig mycket under tider som kunde varit lättare för en splittrad.

Nej. Dags att se om tvålen rår på gräsfärgen och dammet från sanden under mina fötter.
Ibland känner jag mig verkligen som ett barn.
Ett litet barn.





0 kommentarer

Vaket baddjur




Åhhhhhhhhhhhhh...................
Glesa rader på min gamla blogg.
Man skulle kunna säga att jag är husvakt lite här och var.
Det tar tid och raderna blir lidande.

Idag är det svensk sommar när den är som bäst.
Baddjuret inom mig vaknade till liv och när jag stod där i sjön räknade jag i mitt huvud: "Ett två tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte SMÄLLER DET."
Där låg jag som en padda i svalkande vatten och tänkte att livet var njutbart.
Och det var det. Jag låg och plaskade och älskade glittret som solen strör ut över sjön.
Fantastiskt.

Hepp.
Jag ska ta en dusch.
Ja, ni läste rätt.





Idag skänker jag en extrahälsning till världens coolaste 60+-are.
Ha det så jävla gött nu!

1 kommentar

Nostalgi




Att diska kattlåda är ungefär lika charmigt som att bli skiten i ansiktet.
Inte för att det händer mig ofta. Men jag skulle kunna tänka mig att det är ungefär samma känsla.
Hur vänjer man dem av med låda?
Äckla päckla.

Nåväl. I en bil på väg hem från en stad spelas en gammal L.Winnerbäck-skiva. Det var som att hälsa på förr-i-tiden. Som att kallprata med den verklighet som rådde då. Prata väder med mitt gamla jag.
Jag och jag är fortfarande rätt lika. Men det är inte som förr-i-tiden nu-för-tiden.
Men den där strävan sitter fast med bultar i min förvirrade själ. En ständig strävan ditåt, uppåt och från mig själv.
Som om det låg något i det där med UFO.

Väl hemma lyssnandes på L.W så blev det ingen nostalgitripp.
Det är nånting speciellt över att billyssna på musik. Speciellt när det finns begränsad upplaga av skivor.



Jag får ta det härifrån.
Om jag bara kunde hitta mitt fat.



0 kommentarer