Själaglöd eller inte




Undrar vad Gud heter i efternamn. Och vad han har för adress.
Tänkte skicka en skriftlig bön på ett sött vykort och skicka honom.
Undrar hur många frimärken det krävs för att få upp det i det blå.
Jag vet. Jag vet. Jag vet. Men jag undrar iallafall................
Det är bara det att jag så jävla gärna vill använda den där jackan i skinn jag köpte i fredags.
Jag har aldrig ägt en och jag känner mig så jävla rå i den. Men det krävs ett högre gradantal för det.
Det är bara det.

Jag har tappat det.
Jag klarar jobb, hem och väntan på svar.
Sen klarar jag inte mer.
Jag kan inte bry mig om kolhydraterna. Inte om religion B. Knappast om Aftonbladets nyheter.
Så i väntan lägger jag ner. Jag måste få klarhet.
Helst nyss. Men NU går också bra.

Jag vill bli fast anställd. Ha en fast månadslön. Fasta arbetstider. Fasta arbetspolare. Vill kedjas fast för att minimera risken att nånsin behöva byta jobb.
Varför ska det vara så svårt? Varför valde jag inte annorlunda förritiden?
Varför planerade jag mitt liv så jävla dåligt den där gången innan jag föddes?
För att jag skulle bli sån här? JiiiJävlaHaa!

Nåväl. Vem sa att livet skulle tas på så jävla stort allvar? Inte fan var det Ozzy Osbourne iallafall.
Men jag strävar heller inte efter att bli som honom. Så vart strävar jag. Uppåt, framåt och ditåt. Det är slitet för att nå dit som gör att jag tvekar. Är det mödan värt? Eller sitter det någon osynlig på min axel och skakar i huvudet.
Som menar att jag missförstått hela grejen med jordelivet.
Jag kan mala i timmar. Och dummare blir jag. Och frågetecknet i denna sinnesförvirrade själ växer.

Det är då man sätter på Solsidan. Släcker ljuset och blundar.
Antingen så hjälper det.
Eller också inte.

2 kommentarer

Augusti 2008



Den 20:e augusti 2008 skrev jag ett blogginlägg i samma gamla blogg som jag idag gör ett inlägg i.
karolinaida.blogg.se.
Naemi Ringmyr var två år och trotsig.
Moster är barnvakt och såhär såg det ut den där sommardagen i augusti;

"Att sitta barnvakt åt Naemi Zaga Johanna är inte alltid helt simpelt.
Hon befinner sig i en period i sitt liv där hon kan allt, tror hon. Jag älskar henne högre än allt annat trots att det kan bli pyttelite jobbigt ibland.
Jag hämtade hem henne till Lekbergsvägen och ställde mig vid spisen (!) för att laga mat åt oss. Köttbullar och spaghetti passar perfekt, tänkte jag.

När jag öppnar skafferiet ser hon oboyburken.
"Ha oboy" säger hon till mig varpå jag svarar lugnt och harmoniskt: "Nej Naemi, jag ska ju laga mat nu. Det blir ingen oboy!"
"JAG HA OBOOOOOOOOOOY!!!!!!!!!!!!!!!!!!" vrålar hon i miljoner decibell.
"Du ska ju få spaghetti och köttbullar nu."
"NEEEEJ! Ninte ha getti!!!!!!!!!!!"

Just nu befinner vi oss i ett läge där jag väljer att antingen ta den svåra vägen; ta storbölet. eller att gå den enkla vägen och ge henne oboy. 

"JAJA! Du får väl oboy då." (jag orkade inte)
Den lilla flickan skuttade glatt fram till mig för att hjälpa till att göra oboy. 
Jag öppnar kylen och ser till min och framförallt Naemis förtvivlan att mjölken är slut. 
AjAjAj. Hur förklarar man för en folkilsken 2-åring att det inte blir någon oboy?

Jag sa som det var och Naemi accepterade inte. Jag hittade glass och frågade om hon ville ha oboy på glass. "JA!" skrek hon argt åt mig och jag kände mig inte skoskiten värd.

Hon var rätt nöjd medans jag lagade mat och jag kunde åter känna glädjen över att få spendera tid med min systerdotter på tu man hand. Tills jag skulle servera maten.
Hon plockade ur alla köttbullar och förklarade sig genom att säga "Ninte ha..".
Jag kan ju inte tvinga flickan att äta köttbullar så jag gav dem till byrackan Nea.

Efter maten skulle vi gå och vila middag. Jag hittade ingen napp och det blev ett jävla väsen. Fick ringa land och rike runt för att få tag på en.
Med napp i munnen och bytt blöja stegade vi in till Green room och lade oss.
Hon accepterade att det var sovning på gång och sa ingenting. Efter ca 15 minuter (som kändes som 60 min för mig) då jag tror att hon har somnat utbrister Naemi: "Äckligt Karros köttbullar". Först blev jag en smula upprörd, sedan var jag tvungen att bita mig i tungan för att inte skratta ihjäl mig.
Efter ännu tysta tio minuter börjar hon på en ramsa: "Baka baka liten kaka".
Jag vägrade ge upp trots att jag insåg att hon ligger och tänker på att mina köttbullar var äckliga + att hon rabblar på baka-kaka-ramsor.

Nåväl. Efter mycket om och men somnade damen in och just nu befinner hon sig i ett sovande tillstånd.
Piuh."


Jag längtar tills den dagen då Nellie och Oscar kan säga och göra liknande saker mot sin moster.
Jag är glad att jag skrivit upp det här. Det här ska lilla damen få äta upp på sin examensdag eller vid annat passande tillfälle. I fortsättningen kommer allt att skrivas upp.
Allt!










0 kommentarer

Korv och mos





Det fanns en asfalt under isen ändå.
Det kom en vår efter en vargavinter.
Det verkar tamejfan som om det ordnar upp sig nu.
JO, nu ropar jag HEJ!

För exakt ett år sedan vaknade jag av en telefonsignal  på högsta volym brevid mitt öra.
Samtalet jag väntat på varenda kväll i en månad kom till sist och jag körde som en idiot med igenisade rutor till Kronhagsvägen för att ta hand om den stora medans syrran födde den lilla. Jag tänkte att det antagligen var jävligt bråttom. När jag kom fram pratade hon med värkar om att en dusch.
Då var det många minusgrader, tjock is på rutorna som sagt och mycket mer snö.
Några timmar senare kom samtalet om lilla Nellie.  
Ett år idag. Grattis älskade unge.

Jag är proffsmakad just nu. Jag ser inte klok ut. Men min ålder tillät det så det är bara att pluta med munnen och blinka febrilt med fransarna. Katterna gillar det säkert.
Mary Kay-galey med mina underbara damer.
Tack för det!

Njäää.... Jag hatar kvällsrutinerna som säger åt mig att duscha, borsta tänderna och krypa ner.
Jag har inte lust.
Jag har Tre Kronor-maraton-med-korv-och-mos-som-tilltugg-lust.
Men jag är dödlig. Jag har en klocka att lyda imorgon bitti. Jag kan inte bara skita i rutiner för att jag är sugen på korv och mos.
Men en dag mina vänner så ska min ekonomi tillåta den typen av avvikelser.
I framtiden kommer jag inte att behöva neka mitt korv-med-mos-sug.
Aldrig någonsin.
Kanske.







2 kommentarer