Störst av allt




Älskade mamma.
Livet fortsätter.  Går vidare.
För att det måste.
En middag här, en fika där. En Örebroresa hit, en badresa dit.
Just nu behövs allt sånt. Annars är soffan och sorgen det enda jag kan ägna mig åt.
Jag vet att du hade velat haft det såhär.
Jag vet att du vill att mitt liv ska gå vidare.
För du är här med mig. Varje dag. Hela tiden.
Och jag saknar dig så. Jag saknar att ha min mamma här hos mig.

Våren kom till sist, mamma.
Jag upptäckte igår att vårat gräs är grönt.
Att knopparna är gröna.
Jag har inte sett det innan.
Jag sa till Gustav: "Du, det är ju grönt ute."
Som om man varit blind.
Och jag är disträ. Hela tiden på vift i mitt eget huvud.
Och nu när jag tänker efter så har ju sädesärlan faktiskt varit här.

Jag vill bara ringa till dig.
Ringa och fråga vad det var som hände.
Ringa och fråga vad som händer med mig nu när du inte är här.
Jag ska göra mitt bästa. Jag är skyldig dig allt bra.
Jag har inget telefonnummer till din plats. Det går inga telefonlinjer mellan vår planet och platsen där du är. Hade det funnits hade du ringt, det vet jag.

Ibland får jag dåligt samvete.
För att jag kan skratta.
För att jag kan tänka på inredning på vår inglasade altan.
För att jag orkar åka till Örebro mitt upp i alltihopa.
Men du tystar mitt dåliga samvete.
Du säger till mig att fortsätta. Att jag ska göra allt jag vill. Allt jag mår bättre av. Allt som faller mig in.
Du säger att du inte vill att jag ska tyna bort på soffan. Du säger att du inte vill att mitt liv ska ta slut för att du inte är här så att jag kan se dig längre.
Du älskar mig och du vill mig allt gott.
Jag vet det.

Och jag älskar dig så mycket för det.
Jag älskar dig för allt fint du gjort för mig.
Jag älskar dig för att du har uppfostrat mig till att bli den jag är idag.
Jag älskar dig för den du är för mig. Störst av alla.
Störst av allt.

2 kommentarer

Sädesärlan







Idag såg jag sädesärlan för första gången i år.
Varje år sedan jag var liten har mamma ropat: "Karro, karro! Kom och titta! Sädesärlan har kommit. Nu är det vår!"
Jag kommer ihåg speciellt ett år. När jag skrattade åt henne och sa "Jag skiter väl i sädesärlan!"
Hon skrattade. Log åt mig. Kanske visste hon att det skulle komma en dag då jag också skulle uppskatta sädesärlan.
Idag kom den dagen. Och nu är det för sent.

Jag kommer göra samma sak för mina barn. Ropa på dem varje år den kommer.

Jag vill föra dig vidare, mamma.
Bli mycket av det du var.
Fortsätta din resa.

Och jag lovar dig att försöka göra det lika bra som du gjorde.
Det lovar jag.





1 kommentar

Sansad




Och folk dom frågar hur det är.
Såhär är det:
För att genomgå en sån här kris så går det bra.
Då menar jag att man har insett att livet fortsätter.
Jag menar att jag vet att det här kommer att gå.
Hur, det vet jag inte.
Jag vet bara att det går.

Min kurator är så viktig.
Jag har aldrig trott att en okänd människa ska kunna hjälpa mig.
Men jag får hjälp. Bra hjälp.
Verktyg att arbeta med.
Vägledning att gå efter.
Jag får svar på frågor jag har. Och oftast behöver hon inte svara. Dom finns inom mig någonstans.
Hon bara hjälper mig att leta.

Idag är en av de bättre dagarna.
Man kan blicka framåt i en sekund.
Man kan föreställa sig livet som kommer i korta korta bitar.
Men det gör ont.

Fina älskade mamma.
Allting är så sorgligt.
Du kommer aldrig få träffa mina barn.
Jag pratar med dig varenda dag.
Det går inte en sekund i bilen utan att jag berättar och frågar och tjatar på dig.
Jag vill bara ha ett litet tecken som bevis för att du hör mig.
Bara någonting.
Jag saknar dig. Jämt.
Jag får hela tiden för mig att jag ska kunna ringa dig.
Lika hopplöst känns det varje gång jag inser att det inte går.
Men jag älskar dig.
Jag älskar dig så mycket.
Och jag är så glad över vem du har varit för mig.
Att du alltid funnits hos mig och gjort allt för mig.
Jag är så glad över våran fina, fina relation.
Jag är så glad över att jag fick vara din dotter.

Tack mamma!
Du fattas mig.

0 kommentarer