Put

 
 
 
Midsommar kom.
Midsommar gick.
Aldrig mer som då.
Svårt att släppa.
Försöka ändå.
Jag säger som alltid; det går!
Men inom själens fyra väggar stormar det.
Och det kommer fortsätta.

Svenskarnas bästa ursäkt till grisfylla; högtider.
Nej, jag är inte imponerad. Jag är äcklad.
Okej ungdomar, ni är helt klart ursäktade.
Men i övrigt.
Nej tack.
Tack, men nej tack.
Stick och försvinn och usch.
Ja, jag vet. Jag är en kärring.
Jag kommer aldrig sluddra och vingla med mitt barn på armen.
Aldrig.
 
Föresten, man kan ana ett "put". (Ana!)
Man verkar inte helt med på min väntan på put.
Men när livet annars alltid handlat om att hålla sig smal och platt så känns det vackert att få en anledning att vilja bli stor om magen.
Och ja, jag kommer säkert pusta och frusta i slutskedet och i mittenskedet och säkert kanske redan om en vecka. Men då har jag lärt mig det också.
 
Näää....
Jag fortsätter.
Nu.
4 kommentarer

Livet nu




Svart stund med mycket tårar.
Post från Svenska kyrkan.
Iskallt. Kolsvart. Sakligt.

Herregud, vad ont det gör.
Jag vet att det går, jag vet det.
Men såna här stunder ger mig panik.

Det är så lessamt.
Allting är så jävla lessamt.
Inte ens tårarna som rinner kan vittna om hur lessamt allting är egentligen.

Jag vet att jag inte får dig tillbaka.
Men om det fanns en möjlighet så skulle jag göra allt.
Jag skulle göra vad som helst. Jag menar det.
Jag skulle göra allt för att få krama om dig och tala om för dig att du ska bli mormor igen och att jag älskar dig så mycket.
Vetskapen om att jag inte kan göra någonting gör mig hatisk. För att det får vara så.

Jag tror och hoppas att din värld är annorlunda.
Där mår man inte som jag gör nu.
Där är det aldrig kolsvart.
Aldrig iskallt.

Där får man inte brev från Svenska kyrkan.

Mamma, jag älskar dig.

3 kommentarer

En enkel ursäkt





Jag ska erkänna en sak som förmodligen kommer få varenda mamma-läsare här att bli alldeles galet förbannad och provocerad.
Jag har alltid trott att gravidsymptom är överdrivna.
Hjälp. Förlåt.

Dock har jag ätit på min egen skit i 15 hela veckor nu. Så tro mig, jag har redan stått mitt kast.
Och ändå är mina symptom lindriga än så länge. (jag har hört skräckhistorier om foglossning och ryggsmärtor osv)
Idag däremot har det varit en dålig dag.

Illamående och ett jävla ulkande. Så förbannat jävla trött. Kraftansträngningen som krävdes för att vakna och resa sig ur soffan bar mig nästan till tårar. Så jävla uppblåst och äcklig i magen. Känner mig fet och fläskig på fel sätt. Och då sätter humöret in. Stackars sambo. 

Jag ska inte gå in på detaljer, men jag har förstått genom detta och även genom berättade historier att detta inte kommer att bli någon glamorös resa.
Vilken jävla tur att jag inte är någon glamorös tjej då.

Men alla berättare står eniga; det är värt varenda sekund av illamående, trötthet, smärta av olika slag och till sist även förlossningen.
Det däremot har jag aldrig tvivlat på.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt till er som spytt er genom 9 månader medans jag suttit och trott att allt är lite, lite överdrivet.
Sorry.

0 kommentarer