Bottnarnas botten




I min katts mage sparkar det.
Hon har råkat gjort något som gjorde henne på smällen.
Så jag ska bli mormor.
Helst vill jag vara barnmorska också.
Vi får väl se när vår älskade Doris slår till.

En vardag.
Herregud, vad jag saknade vardagen när jag var på bottnarnas botten.
Vad jag saknade allt normalt.
Allt sånt som skulle komma tillbaka till en med tiden.

Min kurator säger att jag är normal.
Man kan knappt tro att det är sant.
Jag? Normal? Va?
Hon säger att jag läker som jag ska.
Hon säger till och med att jag läker bra.

Det är inte bilden jag har av mig själv.
Svarta, trasiga jag.
Men om jag ska vara ärlig så har jag lyckats snubbla framåt mycket fortare än jag trodde. 
Tack vare mamma. För allt hon gav och fortfarande ger mig.

Jag är fortfarande på bottnarnas botten ibland. 
Men besöken är lite kortare nu.
Och jag har börjat förstå hur jag tar mig därifrån för en stund. 
Den vägen är knappast lätt att lista ut. 
Och ibland glömmer man bort vägen upp.
Då får man stanna längre.

Men jag vet att mamma vill ha mig här uppe.
Men bottnarnas botten kommer alltid finnas där.
Och den ska nog det också.

Det är något med besöken där nere och kampen för att komma upp igen som gör tillvaron här uppe lite lättare.

Och lite sundare.


1 kommentar

Mors dag




Tv-reklamerna tar inte hänsyn till oss som slitits ifrån våra mammor.
Jag är helt med på det.
I början var det jobbigt.
Men man vänjer sig. För att man måste.

Förra året kunde vi åka hem till dig på mors dag.
Krama om.
Ge dig någon liten present som skulle säga mer än vad den kostade.
Jag vet att du vet om det.
Dina döttrar tycker, har alltid tyckt, kommer alltid tycka att du är världens bästa.
Världens bästa mamma.
Världens bästa mormor.
Världens bästa vän.
Världens bästa trygghet.
Världens bästa, alla kategorier.

Iår besöker vi en gravplats.
Jag vet att graven i sig inte kanske betyder något för dig, mamma.
Men vi måste ha en fysisk plats att gå till för att känna att vi gör det vi kan. Det vi vill.
Sen vet jag att du finns här hos oss hela tiden ändå.

Jag kunde nästan höra hur du skrattade åt mig i fredags när jag bakade bullar och var förbannad.
Du om någon vet ju hur jag är.
Och även om den sidan hos mig inte alltid är den bästa, så vet jag att den roade dig många gånger.


Och sådär är det.
Jag ser dig inte. Jag hör dig inte. Men jag känner dig.
Antingen av vilja och för att jag tycker att det ska vara så.
Eller för att det verkligen är så.
Jag vet inte än.

Jag älskar dig så mycket.
Saknar dig.

Jag hoppas att du har det bra.
Att det är mer okomplicerat nu.
Att du är lycklig.

Och vad jag har hört och förstått
Så är det precis så
0 kommentarer

Trasdockorna






Det har varit endel bra dagar nu.
Då vet man att det snart är dags igen.

Innan nåt sånt här händer är man övertygad om att man inte skulle överleva smärtan.
Efter att nåt sånt här händer så är man bara övertygad om att man överlever, men man vet inte hur.

Jag är lika förundrad varje dag.

Herregud, det här har fortfarande hänt och jag ska gå till jobbet.
Herregud.
Jobbet.
Eller beställa kläder.
Eller gå och äta glass.
Eller skratta åt ungarna.

Men det är inte samma människa som går till jobbet som innan.
Jag har slitits sönder. Armarna. Benen. Huvudet. Allt har slitits i stycken och det som finns kvar är lagningen. Det spricker i nån söm här och där. Man syr igen. Det spricker. Man syr igen.
Själen är bara ett stort blödande sår som kanske är på väg att läka i de yttersta kanterna.
Trasdockorna. Lite som trasdockorna.

Jag vet att jag inte blir någon sämre människa av det här.
Hur kommer det sig?
Varför super jag inte? Varför dövar jag inte sorgen med allt det där som finns tillgängligt där ute? Varför sticker jag inte bara? Varför smiter jag inte härifrån?
Varför söker jag inte upp någon på sjukvårdsuppkysningen och dödar den? Varför bombhotar jag inte akutmottagningen i Lindesberg? Varför gör jag inte sånt som är jävligt dumt och onödigt för att få andra bekymmer?

Varför i helvete skulle jag göra det?
En trasdocka gör inte sånt.
En trasdocka har fått lära sig annat.
En trasdocka vet varför den är trasig.

Jag älskar dig, älskade älskade mamma.
Jag längtar så mycket efter dig så jag tror att jag ska spricka i varenda jävla söm.
Ibland känns det så länge sen. Men det har inte gått 2 månader ens.
Dom som finns med dig nu måste vara överlyckliga. Jag hoppas dom förtjänar dig.
Du förtjänar det bästa. Du förtjänar allt.




Det finns många trasdockor där ute.
Ta hand om er.




6 kommentarer