Mummel

 
 
 
 
 
Killarna pratar strunt i köket.
Till slut orkar jag inte sitta med längre.
Jag är inte närvarande i alla fall.
Det finns inte utrymme för att bekymra sig om bilar, prylar eller macho-man-klet.
Katten ligger och spinner på boken som jag skriver.
Eller fyller i.
"Ett barn blir till. Dagboken."
Den fick vi av mina svärföräldrar någonstans där i början.
Där i ska jag läsa om tankarna och symtomen som följde mig under mina 9 månader.
 
Sambon börjar bli nervös.
Han spekulerar.
"Om..."
"Om..."
"Om..."
Han vet lika lite som jag.
Vi vet ingenting.
 
Och grattis till Rickard och Marika.
Och till storebrorsorna.
En liten pojke.
Fantastiskt!
Jag som var så säker på en flicka.
 
Snön har lagt sig där ute nu.
Välkommen hit.
Stanna gärna.
Ändra inte form.
Var vit och kall.
Natten närmar sig.
Vi är inte kompisar.
För 4-tiden väcker mig.
Håller mig vaken till morgonen byter av natten.
Då är det färdigbråkat.
Då somnar jag om.
 
Nej, jag tror inte att det blir värkar inatt.
Så känns det inte.
 
Men som sagt var.
Vi vet ingenting.
 
 
 
1 kommentar

Buk

3 kommentarer

Livets gravida

 
 
 
 
Första mötet.
Mitt fjärde syskonbarn.
Fantastiskt.
Dunigt liten, skruttig och alldeles levande.
Ännu en person att följa på vägen genom livet.
Ännu en person att mata med mitt hjärta.
Underbart.
 
Och såklart.
Tanken är ofrånkomlig.
Snart har jag också en sån där liten.
Snart sitter jag där och kanske ser jag också lika proffsig ut i mammarollen som mina två systrar gör.
Snart kan jag också vara med och dela förlossningshistorier med dem som vet.
 
Tiden har gått så fort.
Tiden har stått stilla.
Tiden körde om mig.
Allt som hänt.
Allt som varit.
Livets upp och ner.
Livets svarta.
Livets ljusa.
Om vartannat.
Varje dag sen i mars.
 
Och jag saknar dig.
Mamma.
Jag vet att du vill vara med nu.
På plats.
Som du säkert är.
 
Jag vet inte säkert.
Men någonting säger mig att det fanns en mening med att bli gravid just där.
Just då.

Annars förstår jag ingenting.
 
 
1 kommentar