Ett kort mest

 
 
 
 
Här spöregner det inte direkt.
Jag vet.

Men fan.
Blogg-helvetet har hamnat på prio-långt-ner-som-fan på listan.

Det kommer nog andra tider.
Kanske.
 
Ah.
 
 
12 kommentarer

Nu så.....

 
 
 
Jo...
 
Där var hon ju.
Hyresgästen.
Människan som vi pratat om, väntat på och längtat efter i 9 månaders tid.
 
Smärtan försvann.
Jag fick upp henne på mitt bröst.
En känsla större än allt annat jag upplevt.
Orden räcker inte. Dom träffar inte rätt.
 
Freja.
Min Freja.
 
Om det var värt det?
Herregud.
Ja.
 
Det kan nog verka dramatiskt och otäckt,
Men under förlossningen uppfattade jag ingenting som otäckt eller dramatiskt.
Jag vill inte säga att jag hade en tuff förlossning.
Den var nog ganska normal.
Jag vet att man kan ha det betydligt jobbigare än såhär.
 
Om jag fick ge råd.
Om jag fick leka expert.
Så skulle jag säga såhär:
 
Möt första tecknet på att förlossningen är nära med ditt största jävlar-anamma.
Plocka fram din kaxigaste sida.
Vinn över värkarna. En efter en.
Släpp alla idéer om att du ska klara dig utan smärtlindring.
Skriv absolut inget förlossningsbrev. I såna brev kan jag aldrig tänka mig att kejsarsnitt eller sugklocka ingår.
 
Så när det börjar.
Tänk.
"Okej, nu jävlar. Nu kör vi. Kom igen då!"
 
 
 
 
 
Förresten.
Jag hade ju bestämt mig för att det var första och sista gången jag fick barn.
När jag plockar ut storlek 50 ur Frejas garderob så sorterar jag dem.
 
"Det här kan ju nästa ha, det är ju nästan aldrig användt."
 
 
Väntan.
Och så kommer det en värk.... Härda, härda, härda................UT
Lustgasen, min vän. Tack för ett bra samarbete!
Välkommen till världen min älskade unge!
9 kommentarer

17.12.12

 
 
 
 
Sambon tömde soporna söndagen den16:e december.
Han hade på känn, sa han. Lika bra att göra iordning ifall att.................
Det hade han sagt så många gånger så jag flinade bara till svar.
Så vi gick och la oss som vanligt den kvällen.

Nej, jag kände inte på mig.
Snarare tvärtom.
"Inatt drar det ju ialla fall inte igång...."
 
När jag satte mig upp i sängen vid 4 på morgonen för att gå och pinka så kände jag något.
Varmt. Blött.
"Pissade jag ner mig nu?" frågade jag mig själv.
"Nej vad fan, det är vattnet som går." svarade jag.
Osäker.
Men så började det liksom forsa. Strömma. Sippra.
 
Nej, jag blev inte ett dugg nervös där och då.
Tur. För hade jag vetat så hade jag antagligen både pissat och skitit ner mig.
 
Så jag ringde.
"Är vattnet klart?" Ja.
"Har du börjat få värkar än?" Nej.
"Kom in till 8." Okej.
 
Så vi åt frukost.
Och packade klart.
Jag ska till och med erkänna att jag målade på mig lite maskara.
Maskara är ingen smärtlindring. Skit i den om du kan.
 
Värkarna startade så smått vid frukostbordet.
Och de tilltog mer och mer i bilen in till Karlskoga.
Jag vill inte kalla dem smärtsamma.
Jag vill bara kalla dem för tecken.
Det hade dragit igång.
 
En snäll barnmorska som stank svett tog emot oss inne på BB.
Hon mätte värkar och kollade så att hon mådde bra där inne.
Hon frågade om smärtlindring.
"Jag tar det som det kommer."
Det var bra sagt av mig.
Och så fick man ligga där.
Väntandes.
 
Jag tog ett bad.
Det tyckte jag inte alls om.
Jag klev upp nästan direkt.
 
Det dröjde egentligen inte så lång tid förens det började kännas ordentligt.
Aj, tänkte jag.
Vad fan!
Och aj:et steg i grader. Ont. Ont. Ont.
Jag ville ha något.
Tidsuppfattningen är suddig. Den finns knappt.
När jag bad om morfin så ville dem kolla hur mycket jag var öppen.
Gör så, tänkte jag.
4 cm.
Och jag som hört att det är värst mellan 5 och 10 cm.
Jag hade hört rätt.
Hon satte en spruta i låret på mig.
Jag vill inte kalla det smärtlindring.
Jag vill kalla det avslappning på spruta.
 
Timmarna gick och det handlade bara om att härda ut.
Värk efter värk.
Jag vet att jag öppnade mig ganska snabbt.
Vid 17-18 trodde barnmorskan att det skulle vara klart.
Jag hade öppnat mig 9 cm.
Hon pratade om någon tapp som släppt.
Jag orkade inte höra.
 
Gustav trugade med vatten och nyponsoppa.
Jag drack och höll käften.
Jag behövde energi sa dem, redan då.
 
Jag bad om lustgas.
Värkarna går inte att beskriva.
Jag har redan glömt hur dem kändes.
Jag vet bara att jag tänkte att det knappast kunde bli värre.
Och jag vet bara att jag hela tiden blev varse om att det kunde det.
 
Jag sög lustgas för glatta livet.
Sög. Sög. Sög.
Öppet 10 cm.
MEN
Bebisen hade inte sjunkit ner tillräckligt mycket.
Kan du försöka vara uppe och gå lite?
Eller ställa dig i sängen lite så att den får hjälp att sjunka ner?
Jag vet att jag blev irriterad  på dem.
Att vara uppe och gå gick inte.
Så jag hängde över sängen som var upphissad på ena sidan.

Jag minns att jag hängde där så länge.
Det kom en värk. Jag sög lustgas. Värken avtog. Guppa gav mig vatten. Jag somnade.
Det kom en värk. Jag sög lustgas. Värken avtog. Guppa gav mig vatten. Jag somnade.
Och sådär höll det på. I timmar enligt mig.
Jag vet inte.

Jag trodde ryggen skulle gå av.
Det sa jag till barnmorskan.
Hon satte nålar i ryggen på mig.
Nej, jag skulle inte kalla det smärtlindring.
Jag skulle bara kalla det onödiga nålar i ryggen.
 
Någon gång när nattpersonalen kom så hade hon sjunkit ner.
Det var dags att börja ta i. Att krysta.
Jag var trött. Jag var så borta av all lustgas att jag knappt minns något.
Så jag krystade.
Och skrek.
Och grinade.
Och sa att jag inte orkade mer.
"Jooorrrråååå man har så mycket mer kraft än vad man tror" fick jag till svar.
Jag ville ge varenda jävla barnmorska en smäll på käften.
Jag ville skrika att dem skulle hålla käften och bara plocka ut barnet så det blev klart någon jävla gång.
Men jag hejdade mig. Uppfostrat kan det tyckas.
 
Jag krysade.
Och krystade.
Jag vet inte hur länge.
Ingen aning.
Jag vet att jag skrek.
Att dem sa åt mig att försöka stänga munnen, annars skulle jag ha ont i halsen dagen därpå.
Ont i halsen???
Dom insåg nog inte hur dumt det lät.
Jag knep käften.
Krystade.
Jag kände att värkarna jag hade inte var tillräckligt starka. Jag fick inte kraft nog.
Det märkte barnmorskorna också.
Dom mumlade något om att livmodern var utarbetad.
Så de kopplade in dropp som skulle ge mig kraft.
Värkarna blev så kraftiga att jag spydde.
Och det brände som eld.
Det sved som om dom sprutat syra mellan mina ben.
"AJJJJJJJJAJJJJJJJJAJJJJJJJ" skrek jag.
"JA, BRA KARRO!!!! KOM IGEN! EN GÅNG TILL! BRAAAAAAAAAA!!!!"
 
Sådär höll det på.
Jag tryckte ut henne.
Hon gled tillbaka.
Jag tryckte ut henne.
Hon gled tillbaka.

Jag uppfattade ordet läkare och sugklocka.
"Gör vad fan ni vill" tänkte jag.
Hjälp mig bara.
Så det kom in en läkare med sugklocka antar jag.
 
Jag tryckte ut henne.
Han höll kvar henne.
Jag tryckte och han höll kvar.
 
Här händer det något.
Jag är mitt uppe i mitt arbete.
Uppfattade nog inte att det var så nära.

Allt försvann.
Det rann liksom ur mig.
Helt plötsligt höll dem upp henne framför mig.
Jag tänkte inte, men jag kände "redan?"
Är det över?
Jag hörde hennes skrik.
En liten flicka 
Min lilla flicka.
 
Klockan var då 23:26.
Det hade gått 19,5 timmar sedan vattnet gick i sängen på Kolarvägen.
 
Jag sa till barnmorskorna: "Aldrig mer!"
Dom skrattade och svarade :"Joooodååå! Vi behöver inte bestämma en tid just nu men....."
Dom hade hört det förr. Alldeles säkert.
 
Flera dagar efteråt var jag övertygad och bestämd: Det skulle inte bli fler barn.
Jag skulle aldrig utsätta mig för något dylikt en gång till. Aldrig.
 
 
Nu vaknar hon...
Jag är inte klar...
 
Fortsätter sen.
5 kommentarer