Freja




Min dotter har blivit så stor.
Och det bara fortsätter.
Vi går framåt.
Snabbt.
Hon bestämmer takten.
Jag och pappan följer med.

Jag älskar att vara hennes mamma.
Jag älskar att se hur den lilla människans personlighet håller på att bli en unik. En alldeles egen.
Jag älskar hur hon ligger och gladskriker när hon sovit färdigt för natten.
Hur jämn i munnen hon kan se ut när man sliter sig i stycken för att få henne att skratta och le.
Hela henne.

Hon är det bästa jag vet.
Det bästa vi gjort.

Någonsin.





Jag kunde vända mig!!!

1 kommentar

Tack




På riktigt
Jag menar det
Tack!

Tack för fina ord.
Tack för att ni tar er tid att skriva raderna.

Det värmer.
Det känns bra.
I själ och hjärta.

Tusen, tusen tack!!!

0 kommentarer

Vandring

 
 
 
Det är med tunga steg jag går in på kyrkogården med mitt barn i den vita vagnen.
Jag brukar titta upp mot himlen.
Kanske sitter hon där.
Kanske tittar hon på oss där vi går.
 
Och jag står där och stirrar på gravstenen.
Barnet brukar vakna när vagnen blir stilla.
Hon ligger där och tittar.
Evigt Älskad
Gun Gustafsson
 
Herregud.
Åh herregud.
Vad är det som har hänt.
Varför tickade klockorna.
Hur kan det ha gått ett år sedan jag fick det där samtalet.
 
När jag fick beskedet så trodde jag att chocken skulle döda mig.
Jag trodde att ångesten skulle ta slut på mig.
Jag tappade färgen.
Jag tappade aptiten.
Jag tappade livet.
 
Och jag står där och pratar till stenen.
Tänker att du står brevid mig.
Tänker att du också gråter med mig.
Tänker att vi ses igen.
 
Jag berättar om dig för Freja.
Hon tittar med sina stora bruna ögon.
Dom som liknar dina.
Ibland ler hon.
Ibland tittar hon på mig som om hon inte förstår vad jag vill säga.
Ibland tittar hon upp mot kortet som finns på dig och mig i vårt vardagsrum.
Kortet som jag aldrig tar bort.
 
Jag lever.
Jag ler och jag skrattar.
Jag kan känna glädje.
Men i min själ bor en sorg.
Den tar mycket plats.
Den får ta plats.
Den finns med i alla leenden.
I alla skratt.
Livet lever jag med sorg.
 
Jag vill stanna klockorna.
Nu får det inte gå längre tid sen jag såg dig.
Jag vill inte att åren ska gå och att jag ska behöva säga att det är åratal sen.
Men jag rår inte på tiden.
Jag rår inte på att det blev såhär.
 
Ljusen är alltid tända vid din grav.
Jag har alltid med mig ljus och tändstickor.
Men jag antar att mormor och morfar hinner före.
Tårarna rinner.
Det passerar bilar på vägen.
Någon promenerar förbi.
Din sten är fin.
Välbesökt.
 
Jag tänker på hur du var.
Jag tänker på vilken mamma du varit för mig.
Jag tänker att jag vill vara en lika bra mamma till Freja.
Jag tänker att Freja har världens bästa mormor.
Tårarna rinner när jag vet att hon inte får träffa dig.
Tårarna rinner när jag vet att jag inte får se dig hålla henne.
 
Mamma.
Mamma Gun.
Gunsan.
Tänk om du vetat.
Tur att du inte visste.
 
När det är dags att gå så torkar jag tårarna.
Kollar ner i vagnen.
Hon är vaken än.
Alltid säger jag att jag saknar dig.
Jag vänder om och går med lika tunga steg därifrån.
Det blev inte bättre.
Jag vänder mig om och ser att din sten sticker ut från dina grannar.
Din sten är ljusare. Din plats pryds av sånt som vi lagt där under året.
Bland annat ett hjärta i skiffer med texten "Världens bästa mamma"
 
När vi kommit ut från kyrkogården sover Freja i sin vagn igen.
Som om hon vill vara med när vi hälsar på mormor.
Jag tänker att de mötande bilarna ser att tårarna runnit.
Jag tänker att de vet om varför.
Jag tänker också att jag skiter i vilket.
 
Nu sitter jag här.
Imorgon är det den 25 mars.
Det är en måndag.
Det är en dålig dag.
Det har redan börjat storma i själen.
Tårarna rinner.
Saknaden grager.
Livets mörkaste.
Livets ras.
 
Jag glädjs åt att du är så klar i minnet.
Det känns som om vi sågs för någon vecka sedan.
Jag tänker på dig varje dag.
Jag saknar dig varje dag.
 
Min ryggsäck är tung.
Den stärker mina muskler, men det är jobbigt.
Jag tänker inte kasta av mig den.
Den får vara kvar.
Min mamma dog när jag var 24 år.
Det var inte så livet skulle bli.
Det blev inte rätt.
Och jag måste leva med det.
Jag måste fortsätta min vandring - utan dig.
 
Älskade mamma.
Kommer du ihåg när jag bodde hemma än. Alla dom där gångerna som du stod i köket och strök.
Jag låg på kökssoffan och tittade på. Jag sa alltid "Det är så avslappnande att titta när du stryker."
Du log alltid åt mig. Undrade nog vad det var för fel på den där ungen du fått. Men du älskade mig i alla fall.
 
Och tack för det.
För allt du gjort för mig.
För att du såg till att jag kom på fötter till sist.
 
När jag kommer innanför dörren hemma efter ett besök hos din sten så fortsätter liksom livet.
Freja ska ha ny blöja.
Lite mat.
Disken ska i maskin.
Måste ringa Gustav.
Undrar vad jag ska äta idag.
Jag måste ju.
Jag måste leva vidare.
För min mammas skull.
För min dotters skull.
För alla dem jag har omkring mig.
 
Så jag fortsätter väl mina tunga steg framåt.
Med min ryggsäck tungt lastad på min rygg.
Jag knatar vidare på min vandring.
Med min dotter i handen.
Med min mamma i minnet.
Ser vart det bär.
 
Man får tro vad man vill.
Men jag vet
 
Att vi ses igen
 
 
 
 
 
 
 
13 kommentarer