Barndomsminnen sparad som fil




På min dator finns små gömmor.
Texter jag skrivit.
Säkert tänkta att publicera i någon Lunarstorm-dagbok för hundra år sedan.
Säkert har jag ångrat mig i sista sekund. Sparat det på datorn istället.
Säkert var det för naket.
Alldeles för privat.

Nu när det finns distans känns det som om det vore någon annan som skrivit det där.
Det känns ganska tragiskt.

Såhär gick tankarna och mina barndomsminnen för kanske 7-9 år sedan.

"Pang.
Bara en stol.
Hämta nycklarna.
Det är bråttom nu.
Spyr.
Svälj.

Skrik.
Jag hoppas du dör.
Tända ljus.
"Käre gode Gud, gör så han dör."
Släcka ljus.

Blå bil vid systemet.
Spring.
Hjärtklappningar.
Övervakning från fönstret.
Låsa dörren.
Käre gode Gud...

"Katterna är borta."
"Allihop?"
"Ja."
Käre gode Gud, gör så att han dör.

Jag lovar.
Nej.
Jo.
NEJ.
Gode Gud! Hör du mig?

Fröken delar ut klasslistor.
Ny adress.
Hur visste dom?
Visste dom?
Och jag som trodde det var osynligt.

Sprit.
Vi gömmer den.
I muren i skogen.
Sprit.
Vi hämtar den.
I muren i skogen.
GUD!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Sluta. Sluta. Sluta.
Ingen slutar.
Dra åt helvete.
Jag hatar dig.
Jag hatar dig.
Jag hatar dig.

Det här var sista gången.
Precis som förra gången.
Och nästa gång.
Jag hatar dig.

Släck aldrig lampan.
Låt filmerna rulla nätterna igenom.
Döva ljuden.
Bedöva dig.
Älska borta.
Hata hemma.

Överlevnad.
Vaxyta.
Skumyta.
Strålyta.
Skrapa aldrig på ytan.
Den är bara på låtsas.

Kör mig.
Till min affär.
Bara för att.
Jag hatar dig.
Förbered dig.
Ställ in rätt kanal.
Håll koll på bilnycklarna.

Sitta i soffan.
Spana efter strålkastare i skogen.
Timme ut.
Timme in.
Gode Gud, hjälp oss.

Besök på hemmet.
Konstiga varelser överallt.
Instängda i hissen.
Otrevligt.
Gode Gud. Öppna hissen.

Töm rummet.
Någon spyr.
Skynda dig.
Nu flyttar vi.
Äntligen.
Tack Gud!


Gud hjälpte aldrig mig.
Kanske för att jag aldrig trott på honom.
Eller så hörde han inte mina böner.
Jag skrek nog inte tillräckligt högt.
Eller så tänkte han att det finns dem som har det värre.
Att han hade viktigare saker för sig.
Och det hade han rätt i.

Nån annan kan ha hört mig.
Någon jag inte hatar längre.
Någon jag inte önskar livet ur längre.
Någon som inte skrämmer mig mera.

Jag tänker inte tacka för barndomen jag fick. Eller för de fula ärren i själen.
Jag tänker tacka för punkten du satte i sista meningen om min taskiga barndom.
Den är viktig.

Tack"

Älskade dotter.
Om du visste vad jag kommer kämpa för att du aldrig ska behöva skriva eller känna sådär.
Vilken tur att jag lärt mig hur man inte bör göra.









3 kommentarer

Tjatigt





Det kliar rätt bra i själen just nu.
Förra veckan höll vi oss undan för att jag var svinförkyld.
Den här veckan håller vi oss undan för att Frejsan är förkyld.

Jag är rättså jävla göruttråkad.
Det börjar nog Frejsan också bli.

Tack för alla små sällskapsstunder som vi lyckats få till idag.

Nåväl, hon är på bättringsvägen så snart kan vi hänga igen.

Det har hänt så mycket med min unge på slutet. Det känns som om man inte riktigt hinner med stundtals.
Det känns som om hon är med på ett helt annat sätt. Hon pratar (ja bebisspråk alltså. jag är mycket väl medveten om att en 5 månaders inte kan prata) och gör nya ljud hela tiden. Hon sitter själv rätt bra, men med risk för ras givetvis. Hon kutar runt i gåstolen och babysittern är snart ett plastat paket i källaren. Hon är inte lika allvarlig längre och kanske kan hon till och med tänka sig att sympatiskratta. Ersättningen är snart ett minne blott och vi kör på med gröt och smakportionerna. Liggdelen är snart ett minne blott och sittdelen ska slitas på istället.

Jag är så stolt över henne.
Hon har ett värde som jag inte kan beskriva med ord. Men alla som har barn vet nog vad jag pratar om.

Den här kaffemuggen fick jag på mors dag. Eller nä, det är inte sanningen. Jag öppnade paketet redan i torsdags efter lite tjat och hundögon. Sambon är för snäll och tillät mig. Hur som helst. Det var en mors dag-present.
Jag blev jätteglad. Engagemang betyder mycket.



1 kommentar

Socker


Förälder.

Jag vet att alla gör och tycker olika.
Föräldrarollen kryllar av olika beslut. Jag tänker att alla gör det som dom tror är bäst för sitt barn. Såklart.
Det som är bra för mitt barn, kanske inte passar ett annat barn. Vi är alla olika. Tur som fan.

Iallafall.
Många frågar om Freja inte ska få smaka på sånt som innehåller socker. Lite marsansås kanske. Lite choklad. Kanske glass.

Nääää, det ska hon inte. Inte än.
Jag är av den åsikten att jag vill att det fungerar med mat, gröt och välling innan jag ska börja peta i henne socker.
När detta fungerar bra så får vi se. Jag förstår egentligen inte varför jag ska låta henne upptäcka sockret tidigt. Det lär ju ska komma av sig självt tids nog ändå.

Argumentet "det är synd om henne om hon inte får smaka"..... Behöver jag ens? Inte? Bra!

Det är en helt ny värld att avveckla ersättningen och få till det nya. Vi börjar så. Så länge.
Jag ska inte vara för kaxig heller. Det kan vara svårare än jag tror, kanske.

Sen så fattar jag ju såklart tjusningen i att ge barnet något sött och se hur mycket han/hon tycker om det.

Som sagt, jag lägger mig inte i hur andra gör. Men såhär tänker jag.

Hur tänker ni? Åsikter, låt strömma. Låt höra :)
Meja ner mig bara :)

7 kommentarer