Kvinnan ❤️




Ja.
Igår morse fick jag ringa hem pappan i familjen från jobbet för att jag verkligen inte mådde bra. Han fick komma hem för att ta hand om frejsan med andra ord.
Jag låg hela dagen.
Det blev ett konstigt stillestånd i huset. Som om det drivande hjulet slutat snurra.
Både barn och pappa hängde runt mig större delen av dagen. Jag låg och ropade ingredienserna och måtten till en pannkakssmet ifrån soffan för att google antagligen låg nere just då (nejdå, men det är enklare att jag bara säger). Det blev liksom ingenting. Jag skickade ut dem en stund för att dottern skulle få frisk luft och för att jag vet att hon älskar att vara ute. 

På kvällen får sambon feber och vissnar ihop.

Han var spak imorse och jag var piggare. Jag sa "antingen hämnas jag idag eller så visar jag hur man bör göra när den andra inte mår bra. Men för frejas skull så tänker jag visa hur man bör göra."

Vi åkte och handlade, skottade, var ute i timmar i pulkabacken med kusinerna, pysslade och pusslade och läste och höll oss borta från den som behövde vila. Vi styrde såklart upp all mat utan att involvera den sjuka det minsta utan sa bara till när den stod på bordet.

Han förstod.
Nu är min förhoppning att han kommer ihåg det här tills nästa gång.
När den ena är klen så kliver den andra in med uppkavlade ärmar.
💪

Jag tror det har med manligt och kvinnligt att göra.
Jo, jag tror faktiskt det.
Vårat omhändertagande jävla sätt.
Jag vill att han ska få vila och vara ifred med sin feber. Och ännu mer vill jag ge min dotter en rolig och bra dag istället för att sitta och glo i soffan. 
Och då är kvinnan nöjd.

När hon gjort alla andra nöjda. 




1 kommentar

Tidsfördriv




Det är verkligen konstigt att lämna Freja på dagis och åka hem.
Jag är inte helt sams med känslan. Det känns tomt och konstigt och jag städar konstant för att tiden ska gå. 
Vi har knappast bråttom på morgonen så vi kommer senare och så hämtar jag tidigare. Ändå tycker jag att det är lång tid.
Det enda jag verkligen uppskattar hittills är att slippa laga mat 2 gånger om dagen. 
Jag hoppas jag vänjer mig. Hon vill dit och går in och vinkar glatt till mig så det känns verkligen bra att hon är trygg och nöjd.
Men ja, jag är som jag är. 

Vecka 32.
8 veckor kvar.
Men. Vad. Fan. Vad. Fort. Det. Går.
Den blivande 2-barnspappan har börjat förstå vad som är på gång.
Igår.
Han såg skräckslagen ut, kraken. 
Jag tänker inte börja sväva iväg på några moln. Jag vet hur tuff starten är, hur lyckligt det än är att få barn.
Man är förvirrad och hormonerna härjar. Allt är upp och ned. Pattarna sprutar mjölk och man får gå med blöjor för vuxna och lukta sur mjölk.
Det är inte direkt glamouröst, men såklart fantastiskt med en liten igen.

Klockjävel till att gå sakta.....
Här är projektet:



0 kommentarer

Gnäll




Åh vad jag skulle vilja gnälla av mig.
Om foglossning och tandkött som blöder och sammandragningar och mackor som jag får klippa i småbitar för att kunna äta dem osv osv.....
Men det känns som om jag dragit det där redan. Hundra jävla gånger om.
Det räcker.
Som en vis sa "det gör inte mindre ont för att alla vet om det".
Och det är ju sant. 
Dessutom är ju allt det där helt självförvållat. Fan 😡☺️

Idag har jag klippt min dotter.
Jag valde den sämsta dagen någonsin. Hon har varit på taskigt humör hela dagen. 
Mitt i klippningen sa hon "nu räcker det" och gick därifrån.
Jag fick snabba mig och frågan är ju hur resultatet blev. Hon har lite lockigt hår så det syns förhoppningsvis inte alltför väl. 
Jag är som tur är ingen perfektionist. 

Jaha nähä.....
Nu är det natta. 
0 kommentarer