Halvårsdagen

 
 
 
 
 Min son blir ett helt halvt år idag.
Jag trodde inte det skulle kännas så stort.
Men det gör det.
Eller stort.
Det känns sjukt.
Här skulle jag kunna dra det där med att tiden går så jävla fort. Och det tänker jag göra också.
Jag vet att alla redan vet om det. 
Men vad fan. Jag hann inte med. 
 
Jag tänker på Theos förlossning.
Den där som fick mig att tro att jag skulle ha orkat ett maraton efteråt trots att jag fick åka rullstol till rummet timmarna efter för att jag var så yr. Jag hade sånt påslag i kroppen. Jag har aldrig varit med om något liknande. Varken förr eller senare.
Med den förlossningen i ryggsäcken är jag inte rädd för fler. 
Dagen efter Freja föddes sa jag till min sambo med stort allvar att om han ville ha fler barn så fick han skaffa dem med någon annan. Ett och ett halvt år senare var jag på smällen igen. Dock livrädd för det som väntade 9 månader senare.
 
Den där söndagen i mars. 
En vecka tidigare hade vi firat Nellans 5-årsdag.
Fyra dagar tidigare hade jag stått vid mammas grav och undrat hur 3 år redan hade kunnat passera.
Jag vaknade av det. Tidigt.
Svagt, svagt.
Och det ökade lika svagt under dagen. Värkarna.
När vi åkte in vid 19-tiden så visste jag inte om jag skulle höra av mig till dem jag hade lovat.
Jag fattade inte riktigt att det var skarpt läge.
7 cm öppen var jag när jag kom in.
"Så vi behöver inte åka hem igen?"
Hon skrattade. "Nejdu, nu släpper vi inte hem er förrän det kommit en bebis".
 
"Det blev en pojke Karro!" hör jag min sambo säga.
Oj. OJ! En pojke.
Men vad fan. I våran släkt funkar det inte så. 
Man får det man först fick.
Åh herregud. Min son. Min fina pojke.
Med svart tjockt hår över hela huvudet.
Jag sov inte en blund. Adrenalinet sprutade.
Och mamma fick rätt. "Hanna får flickor. Pilli får pojkar och Karro får både och"
Det ryser mig.
 
Jag älskar dig så otroligt mycket, underbara lilla unge.
Och jag vet att somliga tror att jag överdriver när jag säger att du är en riktig etterkaja, men då känner man dig inte. Då har man träffat dig alldeles för lite. 
Och lika glad som ettrig är du. 
Det finns ingenting som slår ditt babbel tidigt om mornarna. Hur trött och sliten man än må vara så kan man inte tjura över utebliven sömn. Det går inte.
 
Nu väntar en grymt händelserik tid...
Snart börjar jakten. 
Skräckblandad förtjusning. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
1 kommentar

Att gilla




Jag har ju inte fattat förrän nyss.
Jag är ju sådär. Inte uppdaterad. Dålig syn. Trög hjärna.

Det här med att gilla.
På instagram och Facebook (säkert på andra grejer med men det är bara det jag har så jag lägger bara krut där).
Man ska gilla andras bilder. Annars gillar man inte personen som lägger ut bilden.
Annars är man inte stödjande och uppmuntrande. 

Oj. Jag måste vara världens mest otrevliga, icke stödjande människa.

Jag fick se hur någon annan gjorde en gång.
Den personen gillade allt. Rakt av. Utan att läsa texten eller att titta ordentligt på bilden. 
Jag fick en aha-upplevelse. 

Och tydligen så ska man ha koll.
Vem gillar och vem gillar inte ens bilder?
Den som inte gillar ska inte få några gilla tillbaka. Och den som gillar ska gillas.
Som att ge och ta.
Skit samma om du faktiskt gillar bilden. Har du inte fått gilla så har du inget gilla att ge.

Fyfan. Jag orkar inte med sånt här.
Jag gillar nästan aldrig.
Och kommenterar inte så ofta.
Varför?
Jag vet inte. Jag har aldrig lagt till den där vanan. Jag tycker inte att det är så viktigt.
I min värld funkar det såhär; jag gillar de allra flesta bilder ändå.
Utan att trycka på gilla. När jag verkligen tittar och har tid så brukar jag försöka att komma ihåg.
Inte så ofta. Men ibland.
Och jag har själv ingen aning om hur många gilla jag får, vilka som gillar eller inte gillar. Ingen aning.
Jag bryr mig föga.
Inte för att jag är dryg. Utan för att jag på riktigt känner så.

Så om jag inte gillat/gillar dina bilder och statusar så får jag be om ursäkt.
Jag all-gillar. Jag lovar.
Jag är bara inte bra på att visa det.
Jag trodde bara inte att det var viktigt. 😳

Och nä, jag har inte fått mig nån känga eller så.
Jag har bara förstått att det är såhär och läste till och med en artikel om det.

Att skapa problem. 😴




2 kommentarer

Hembränd sprit



Jag kan nog ha varit 15 år.
September månad.
På rasterna gick vi och rekade hela veckan.
Inte för att jag skulle åka något. 
Jag blev ju så jävla åksjuk.
För min del var det bara för att bygga stämning.

Hembränt.
Vi hade fått tag på en dunk hembränt.
Det skulle räcka båda dagarna. 
Till mig och min bästa vän.
Det var hennes kille som fixade oss en schysst deal.
2 liter för 200 spänn.
Som hittat. 
Någon oro för att bli blind eller för att radera ut kräkreflexerna fanns inte.
Jag visste ju att jag skulle få supa mig hur full jag ville. Det räckte.

Vi hamnade på någon förfest i råkan.
Där blandade vi groggar på vår billiga hembrända sprit. Gud vet vem som hade stått för det hopkoket. 
Musik och chips och härlig stämning.
Fulla glada människor. 
Nån svartsjuk här, nån avsupen där och så jag och min bästa vän. 
Livets glada dagar.

Mörkret låg och vi var tvugna att gå ner till "tivolit" om vi skulle hinna.
På gångvägen vid Hällevi tog jag dunken och halsade i mig hembränt.
Jag ville komma lite högre. Vingla lite bredare. Sluddra lite otydligare. Min vän gjorde likadant.
Några minuter senare är det svart.

Sen vet jag ingenting.

Dagen efter vaknade jag upp i min säng.
Det stank. Jag hade ytterkläder och skor på mig.
Det var spyor överallt. Hela sängen. Hela jag. 
Kroppen pulserade ångest. 
Jag var 15 år.
Jag fick absolut inte dricka. Och absolut inte hembränt.
Jag hade en tid att passa och mamma var alltid vaken tills att jag hade kommit hem.

Jag visste ingenting.
Vad hände igår?
Gick jag hem i tid?
Vet mamma om att jag har varit full?
Vad hände med min vän?
Finns dunken kvar? 

När jag skulle gå och kissa den där morgonen så vek sig benen under mig.
Jag lyssnade efter om någon var utanför mitt rum. 
Det var tyst. Jag kröp till dörren och försökte öppna.
Låst.
Jag hade låst dörren.
Jag låste upp och kröp till toaletten. 
Vidare till städskåpet och rotade fram en hink och tillbaka till rummet.
Där inne låg jag och spydde och sov om vartannat. I mina spyor som jag inte orkade bry mig om.

Jag fick berättat för mig samma dag att jag varit på marken.
Visst märktes det att jag var full men det hade inte varit så farligt som jag hade trott. 
Jag hade gått hem i tid. 
Sagt hej och gått raka vägen till sängen.

Mamma knackade på min dörr många gånger den där dagen.
"Vill du ha något att äta?"
"Kan jag få komma in och prata med dig?"
"Vad gör du, karro?"
"Mår du inte bra?"

När min mage hade tömt sig och jag hade fyllt upp mig med vätska så bar benen igen.
Jag låste upp och gick ut i köket.
"Du ska inte tro att jag är dum, karro. Det luktar spyor i hela lägenheten och du stank sprit igår."
Fan.
Jag trodde att jag hade klarat mig.
Naiva, dumma jävla 15-åring.

Min vän var sugen på dag nummer två. Sugen på dunken.
Sugen på allt det där vi hade gjort igår.
Jag var en slagen hjältinna. Jag kunde inte gå upprätt på hela dagen.
Men jag följde med ut med strikta regler hemifrån.
Jag skulle vara hemma tidigare. Och nåde mig om jag drack.

Jag var nykter den kvällen.
Jag kom hem tidigare än jag var tillsagd.

Och sedan dess har jag aldrig varit sugen på hembränd sprit igen.

Aldrig.


3 kommentarer