2017


Sammanfattning. Hur det blev.

Jag jämför alla år med 2012.
Året jag aldrig glömmer. På mycket gott. Och mycket ont.

Året som gick har nog varit stillsamt. 
Året med mycket frågetecken. Vacklande. Velande. Och så ser det ju ut att fortsätta.
Det är några större frågor som kräver svar. 

Det är i alla fall året då jag kunde börja sitta ner på mitt arsle. 
Året då barnen började bli så stora att jag inte behövde jaga varenda sekund. 
Det har varit fantastiskt skönt. I ärlighetens namn.

Jag mötte några nya själar. Jag kommer speciellt att bevara en själ nära hjärtat. Hon som gav mig otroligt mycket positivt under sin vistelse på min arbetsplats. Min önskan är att våra vägar ska korsas igen. 
Jag ändrade uppfattning om andra själar. Kanske var de inte de jag först trodde. 
Och det gör ingenting. Jag kan välja. 

Jag kom djupare in på hälsan. Både den fysiska och den psykiska. Poletten har trillat ner. Man får vara lite egoistisk. 
Man får välja att göra saker för bara sin egen vinnings skull, så länge ingen annan blir lidande. Såklart.

Mina barn har varit fantastiska. Jag älskar dem så innerligt högt. De har prövat mitt tålamod och de har satt oro i mina ådror. Vi har gjort resor och vi har utvecklats. Jag som mamma har blivit mer avslappnad och kanske kan jag se att det återspeglas i de mina. Min man och jag har nog en mer stabil relation än någonsin. Vi växer väl ihop en vacker dag. Jag är stolt över vem han har blivit och att han vågat pröva sina vingar. 
Vi undrar såklart om vår familj är komplett eller om det finns plats för fler. Jag tror att familjen är komplett, även om där finns en viss tveksamhet. En tveksamhet som enkelt kan botas när den blivande 3-åringen testar sina vingar. 

På min arbetsplats har jag funnit en roll som jag trivs i. Jag älskar det där stället. Det ger mig mycket och det är jag glad över. Mina kollegor är alla helt fantastiska. Alla med sin alldeles egna personlighet. 

Jag fick se nära läka. Jag fick se nära brista. Jag har lärt mycket av de båda. Fått följa dem i deras kamp. Försökt rädda, hjälpa, stötta. Förstått att det inte går. Var person måste igenom sina mörka moln. Och ska de lära sig något efter vägen, så måste de få göra det själva. Det gör ont i mig. Men jag har själv varit  där. Det är den hårda men enda vägen. 
Jag älskar er.

Jag firar in det nya året med min familj. 
Och med mina systrar och deras familjer. 
Löften för det nya året finns där, trots att jag tycker att det är så jävla töntigt.
Och precis som alla andras töntiga löften så handlar även mitt om hälsa. Först och främst psykisk hälsa. Och den går ju hand i hand med den fysiska hälsan. 
Några större viktras har jag inte planer på. Men en stark bål som kan underlätta för min rygg och min diskbuktning ska vi fanimej satsa på!

Gott nytt år då!

💃🏼
1 kommentar

Dörr

 
 
 
 
Ibland hamnar man på ett ställe i livet där man varit några gånger förut.
Ett ställe med en massa dörrar. Några på vid gavel. Några på glänt. Någon dörr är igenbommad. Någon låst. Några stängda, men inte låsta. Och man står där och vet att man behöver välja. En av dörrarna ska man gå in igenom. 
Man kan välja en på vid gavel. Där ser man ju in. Man vet vad som väntar.
Man kan välja att försöka söka reda på en nyckel till en låst port och inte ha en aning om vad som väntar på andra sidan. Och man kan börja slå med släggan på dörren som är igenbommad.
 
Det har sin charm att inte veta. 
Det har sin charm att välja tryggheten.  Speciellt om man är en sån som jag. En trygghetsnarkoman.
 
Livet just i denna stund är så bra. Jag vågar knappt skriva det. 
Jag har någon tvångstanke om att om jag yttrar att jag har det bra, så hör de högre makterna det och då är det kört. 
Varför skulle jag vilja ändra på något? Allt är i sin ordning. 
Men vi alla behöver ta en steg framåt då och då. 
Upptrampade spår som blivit stigar och till slut vägar kan bli tradiga.
 
Samtidigt, vafan kan inte det få vara lite bekvämt för en gångs skull?
Varför ska man alltid överdriva med saltet? Och sockret? 
 
Stissiga, rastlösa själjävel.
 
 
 
 
1 kommentar

Käka nu

 
 
 
Mellandagar. 
Vi Svenssons, Erikssons och Gustafssons bara väntar på att det nya året ska komma så att vi får köra igång.
Med träningen. Och kosten. För då jävlar.
Då kommer den. Motivationen. 
Den där fantastiska. Det kommer att bli så kul. Och så lätt. 
Kilona kommer att ramla av en. 2018 är tiden för kroppen och hälsan. Både den psykiska och fysiska. 
Jovisst. För nu känns det som om vi har vaknat till lite. Fantastiskt!
Att det kanske inte räcker att vara snygg. Man måste må bra där innanför skalet också.
Man vill ju inte vara en av alla dom som brakar. Faller med pannan rakt in i vägghelvetet. 
 
Jodå, så det ska slimmas och trimmas även det kommande året.
 
Men nu lär vi skynda oss. Att svulla och äta. För snart är det stopp. Och slut.
 
ÄT.
0 kommentarer