Slav



BAAAAAAAH!!!!!!!!
Jag blir snart galen.

Jag tvättar täcken och kuddar och sängkläder.
Jag byter varje dag även om det inte är nerspytt. Jag spritar lampknappar, handtag, kranar och toalett. Bord, stolar och handfat. Jag duschar barn som spytt ner sig flera gånger om dagen. Mig själv ibland när jag blir nerspydd. Jag matar barn med vätskeersättning var tredje minut. Jag både tvättar och diskar i 70 grader. Jag servar magsjuk gubbe med mat, Ipren och blåbärssoppa. 
Allt detta i väntan på min tur. 

Jag vet. Det är i-landsproblem.
Men jag känner mig ändå lite sugen på att komma utanför väggarna.
Nu har vi suttit här isolerade sen i lördags kväll. 😏


1 kommentar

Vård av magsjukt barn

 
 
 
 
Man ska ju aldrig ropa hej.
Och det var precis det jag sa till min gubbe igår.
"Snart ropar jag hej. Ingen annan har ju fått det"
Var inte riktigt säker på Theo som hade lagt två små pjukor på dagen. Men han hostar också så jag tänkte att det kunde lika gärna vara det. Men jag tänkte i alla fall att jag inte ville chansa så jag tänkte att jag vabbar vidare.
Vilken tur. 
Vid midnatt satte han sig upp i sängen och den första spyan kom.
Jag vet inte om jag någonsin känt en sån lukt förr. 
Han har spytt hela natten och flera gånger nu på morgonen. 
Nu sover han. Måtte det ha stannat av nu. Stackars liten. 
Han säger "ojjjjjj, spotta" varje gång och är grymt bekymrad över vad som händer.
 
Jag kämpar på med mitt socker. Eller icke socker.
Förut har det aldrig varit så kämpigt som det är den här gången. 
Men den här gången har jag också varit djupt nedgången i sockerträsket. Djupare än någonsin.
Ätit ganska mycket socker varenda jävla dag. 
Och med sockerfri menar jag bara socker i form av godis, glass, fika osv osv. 
Lite äppelmos på gröten räknas inte i min värld.
Det verkar vara tuffare när man vabbar också. Av någon jävla anledning. 
Nåväl. Nu har jag hållt igen i 1,5 vecka och då ska det mycket till om jag ska sabba det.
 
Rastlösheten vet inga gränser.
Jag planerar tjejkvällar och 30-årsfest.
Surfar 2-årspresenter. 
Och när jag tröttnat på det ena så byter jag bara till det andra......
 
 
0 kommentarer

72 timmar och inte en minut jag tummar

 
 
 
....och vi är isolerade.
Frejsan kastade ur sig en spya på lördagsmiddagen i Furunäs. 14 stycken som kan ha blivit smittade av magsjukan. 
Det var inte direkt en hurra-känsla. 
Vi åkte hem fort som fan och fortsatte spy till dagen därpå. 
Nu känner vi oss som tickande bomber här hemma. Det kan smälla till när som helst i spyhinken. 
Tick och tack....
 
Alla är pigga i alla fall så vi kan leva på som vanligt fast väldigt isolerade.
Jag är tar dom där timmarna på allvar. Jag kör 72 timmar efter SISTA symtomet. 
Det blir nog så när man själv jobbar på en förskola också. Man har liksom sett inifrån en barngrupp hur smittsamt det faktiskt är och hur det kan påverka familjer i omgångar om man inte får stopp på skiten. 
Om alla bara gjorde så så kanske det inte behöver bli en epedemi varenda jävla år. 
 
Så vi är ute. Och vi pärlar. Målar. Bygger. Leker med bilar. Städar. Äter. Fajtas. 

Jag letar nya recept.
På Theos kalas tänkte jag att jag inte ska ha samma gamla kakor som jag alltid har. 
Jag ska göra egna tårtor. Han ska få bilar på eftersom hans hjärta klappar hårt för alla dessa bilar. 
Och jodå, jag har genustänk. 
Jag letar presenter. Det är ganska svårt till en 2-åring. Han har det mesta. Vi kan fylla på förråden med fler bilar men jag vet inte varför egentligen. Vi får se då.
Min älskade Theo. 2 år. 
 
Jag har känt mig bakfull sen i söndags och tänker att det är något slags förstadie till magsjukan som är på gång.....
Kom då förfan. Så vi får göra upp!
 
Nu ska jag stryka pärlplattor.... :)
 
 
 
 
0 kommentarer