Ensam i stugan

 
 
 
 
 
 
 
Nej, jag har inte tid för skärmar just nu.
Men nu har jag blivit ensam i stugan. 
Av 13 personer blev jag ensam kvar. Nu kan vi prata om egen tid.
Jag har börjat fundera. På kollektiv. På varför vi alla står i våra hushåll och sliter livet ur oss när vi kanske kunde vara fler att fördela arbetsbördan på. Ja.
Kanske skulle man skaffa rastaflätor också. Och rutig skjorta.
Nej, skärp dig Karro. Du och dina fördomar. 
 
Nej, så jag har slagit på Håkan Hellström. Mitt hår har lockat som sig bör när det är årets sista jävla dag.
Det ska inte lagas någon nyårsmiddag. Den ska vi få serverad och det känns bra. Inte för att jag brukar vara huvudkocken när det är matlagning. Men på nåt jävla hörn står jag ju och skaver. Alltid. Nån sallad. Disk. Dukning. Barnpassning. Och så vidare.
 
Och ska vi blicka bakåt så måste jag kolla instagram. Fungerar lite som dokumentation. Jag ser sjukdomar i början av året. Theo som fick ligga inne på usö för en infektion i en körtel. Jag ser att vi missade allt vi hade planerat på grund av sjukdomar. Ett brutet nyckelben för Freja. Magsjukan flera gånger. Jag ser att jag gick in för träning och kost med refitness. Något jag i ren desperation hoppade på några dagar innan nyårsafton 2018. Något som visade sig vara helt klockrent för mig. Så pass klockrent att jag valde att göra en repris iår, men med nya mål. Jag ser att vi hade en vecka på Cypern. Jag vet att jag vill göra en repris på den med. Jag ser att sommaren var varm. Att den retade mig till slut. 
Jag ser att min dotter började i förskoleklass. Något som jag våndades lite för, men som visade sig passa min tjej väldigt bra. Jag ser familjetid. Familjetrippar. Familj, familj, familj. Inte bara min egen. Utan min stor-familj också. Som liksom kopplar samman flera olika familjer. Tid jag aldrig ångrar och som jag dessutom aldrig får igen. Jag ser att mina barn börjar bli stora. Och jag tror mig se att vi är färdiga. Det blir inga fler barn. Även om det skaver någonstans långt där inne i min själ. Inget är skrivet i sten, men nog börjar det ristas. 
 
Jag ser att det har varit ett bra år. Mer stabilitet än någonsin tror jag. 
Med dalar. Och toppar. 
Men det är livets gång. 

Och somliga frågetecken kvarstår. Som det ju alltid gör. Och alltid kommer att göra.
Något inom mig bara väntar. Och som så säkert och bestämt vet att det kommer. Någonting kommer att tala om för mig när det är dags. Någon kommer att visa på vilken väg som är den absolut bästa. För mig. Och för de mina. 
 
Vad ska det bli av mig?
 
Atsch-tjo
0 kommentarer