Kraft

 
 
 
 
Och så har den här trasan kramats ur. Ordentligt.
Den är så torr att det inte går att torka fler bord med den, men så pass fuktig att den inte är hård. Den hänger så att säga gränsle i avdelaren i slasken. 
 
Såna här dagar, när vardagen fullkomligt golvar mig, så önskar jag att det syntes på mig hur jag känner inuti. Att jag får ta sats för varje liten enkel sak som måste göras. Hålla andan. 
Eller hålla näsan över ytan tills det vänder. 
Varför önskar jag det? Att det ska synas?
Jag tror det handlar om förståelse. Att ett leende kostar på så pass mycket att jag kanske inte har råd. Att en konversation med en annan vuxen människa kräver enorm koncentration för att överhuvudtaget uppfatta vad den andra säger. Och så ska det läsas mellan raderna och dessutom ska hjärnan hinna med att tolka kroppsspråket. 
Se på mig att jag inte orkar idag. Vad det än är, kan det vänta till imorgon? Tack, då gör vi det. 

Jag säger som min son alltid uttrycker sig; Jag har ingen kjaft. 
Det är slutt. 
 
Jag brukar berätta för mina barn när min kraft är slut. Så att dom vet. Mamma orkar inte så mycket. Då väcks något till liv i min dotter som oftast vill bädda ner mig och ta hand om mig. Så otäckt lik sin mormor i det. Det är en fröjd att se. 

 
Så idag tar jag kvällen med barnen.
Ingen träning.
Ingen television.
En flummig mindfulness och sen är det natti natti. 
 
 
Och det här är bara idag.
För imorgon
är
ju
en annan dag.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer