#sanningen

 
 
 
 
Genom åren har jag verkligen förstått att sociala medier kan påverka människor så negativt att de inte längre vill se.
De håller på ikonen tills de alla börjar skaka. De trycker på det lilla krysset i hörnet. Sådär ja, nu var problemet ur världen. Borta.
Eller?
 
Jamen jag vet inte. 
Jag är som en gubbe, lite grann. Eller så är jag så trög att jag inte förstår.
Nej, jag tror inte att sociala medier påverkar mig märkvärt.
Jag bryr mig inte om glamour. Jag bryr mig inte om perfektion. Inte om att alla verkar ha ett finare hem. Eller att alla har det roligare än jag. Jag skiter i om någon tränar mer än mig. Äter sundare. Knullar mer. Har en snyggare gubbe. Är en bättre förälder. Ser bättre ut än mig. Har en finare julgran. Vitare tänder. Renare lungor. Bättre blodsocker. Stiligare hår. 
Och mode? Vad fan är det för jävla påhitt?
Det som var fult nyss är helt plötsligt snyggt igen. Och det snygga är "ute". Men kom igen. Mode=Blåjeans och huvtröja. Helst grå. 

Jamen ni förstår.
Jag är troende. 
Jag tror på sanningen. Sanningen om den fula jävla vardagen som vi alla lever i. 
Med mens. Och skitspår i toaletten. Och opedagogiska tillsägningar. Kebabpizza. Pöktorka. Ett åt helvete tråkigt liv. Perioder då träningen upphör för att sedan återupptas. Eller där man inte vill träna och måste hävda sin "jag-tänker-inte-träna"rätt genom att nästan skratta åt tränadet i sig. För mittimellan existerar inte. Och inte heller "jag vill, men jag respekterar och förstår om inte alla vill."
Jag tror att alla gubbar är fula och snygga, men att ingen jävel hjälper till så mycket som deras fru/tjej/smycke önskar. Jag tror att vi alla har fett hår ibland. Brist på pengar. Brist på energi. Vi har ångest. Och lider av rastlöshet. Och dåligt självförtroende. Och självkänslan har sprungit ifrån oss. Och allt är bara åt helvete.
Ibland.
 
Och ibland lever livet sina glada dagar. Eller stunder. 
Och här vill vi visa världen att vi inte bara har det tråkigt och jobbigt. Och här känner vi oss lite uppåt. Lite sociala. Lite spritt i kroppen. Lite lust att fotografera. Lite lust att skriva något positivt. Vi vill gärna dela med oss. Titta här; jag har det bra. Jag är lycklig.
 
Och så kommer 21-åriga Harriet med förlossningsdepression in och ser att nyförlösta Ada aldrig förr har varit så lycklig.
Och Harriet tror att det är så det ska vara.
Annars är det fel. Fel på Harriet.
Harriet fattar inte att Ada sekunden efter inlägget sitter och gråter av det totala hormonspel som pågår i hennes kropp. Gråter över att hennes underliv ser ut som en uppblåst korvbröd. Eller över att hennes annars så perfekta bröst har förvandlas till sprängande koner som är så stinna att de spricker om hon rör dem. 
Nej, Harriet fattar inte. 
Och Ada gråter över den fula sanning hon just delat med sig av.
 
Nej, jag är nog en gubbe. Eller en gubbkärring.
För det är mina fasta övertygelse att vi alla fått och får vår beskärda del av skiten.
Ingen kommer undan. Och därför tror jag att jag inte påverkas.
 
#sanningen
0 kommentarer