Magsjuka

 
 
 
 
Magsjuka i huset. Tror vi. Det är en märklig variant. Men vi betraktar den som en magsjuka och isolerar oss de timmar som man bör. 
Att ha magsjukan i sitt hus som småbarnsförälder är en psykisk prövning. Det är ingenting som vem som helst klarar av. Jag är helt säker. Det nöter ner psyket till små, små spillror. Bara de starkaste individerna kommer ut på andra sidan 48-timmarsregeln med sin psykiska hälsa i behåll. 
Garanterat med skador som kan liknas med skadorna krigarna från andra världskriget hade. Rufsigt hår. Skilsmässopapper i handen. Och känslan av att leva livet fullt ut har kanske aldrig varit så starkt och påtagligt. Lite som att man fått en andra chans här i livet.
 
När det första barnet spyr så är det nattetid. Barnet sätter sig upp och hinner säga något ord och sedan ligger spyan på alla kuddar, lakan och täcken. Förmodligen även på dig. Om man som vi, sover tillsammans hela familjen, så bör samtliga familjemedlemmar upp. Här kräver det ett teamwork i relationen mellan de vuxna. Om man lever tillsammans med en man, som jag, så finns det här teamworket inte. Min man bara står och tittar äcklat medan jag först duschar det nedspydda barnet och sedan springer ner i tvättstugan och tvättar täcken i 90 grader. Därefter ska det riggas med handdukar, papper, hinkar, vatten och givetvis bäddas rent i sängen. Sedan väntar man. Man hinner kanske fånga stora delar av nästkommande spyor i hinken, men det kommer alltid något utanför. 

Tvättbergen växer. Trots att du tvättar för glatta livet. Du kutar mellan tvättstugan och barnet. Trugar med vatten utan framgång. Frågar om det finns något det kan tänka sig att äta. Påminner att gå på toaletten när det trycker på så att rännsketan inte ska komma i din nyinköpta soffan från Mio. 
Det håller väl på sädär i ett dygn. Din hjärna är än så länge klar, trots utebliven sömn och oron för uttorkning. 
 
Barnet verkar ha slutat spytt. Då är det bara att börja vänta på nästa. Antingen är det du. Någon/något av de andra barnen. Eller i värsta fall din man. 
Då börjar helvetet om igen. De nytvättade täckena ska återigen kokas i 90 grader. Sömnen uteblir nästa natt också. Vatten, hink, torka, påminna, oroa, tvätta, torka, sprita i oändlighet.
 
Och när allt har lugnat ner sig så börjar de apatiska 48 timmarna att rulla. Barnen börjar piggna på sig. Du själv och ditt psyke är rejält sargat. Du sitter i soffan med öppen mun och tomglor rakt in i väggen. Du bokar en chartersemester i rena desperationen som du vet att du kommer att få avboka för att du inte har råd. Nu har du ju vabbat en hel del.
 
Följande kväll ska det bli skönt att sova. Och då kommer det smygande. Det satans jävla illamåendet. När du förstår att du är nästa offer så förstår du vad jag menar. Och det här med att ta hand om sina barn samtidigt som du själv är magsjuk, det är en annan typ test. Ett test som inte ska testat på vem som helst. Först måste man klara barnens magsjuka med goda resultat. Det kan ta några magsjukeomgångar.
En magsjuka är inte bara en sjukdom som ska avverkas. 
 
Så tänk på det när du knallar ut med dina barn innan de magiska 48 timmarna har passerat. Du vill inte stå ansvarig för att pappa Anders fick sluten psykatrisk vård för att du inte pallade sitta instängd med dina barn. 
Inte långsökt alls. 
 
Nu har 48 timmar gått sedan sista spyan här i huset. Den psykiska hälsan är rejält sargat men ändå stabilt. Ingen skilsmässa denna gång heller trots dåligt teamwork. 

Tack för ordet!
 
1 kommentar

Nyårslöftet 2018

 
 
 
 
Jag vet inte varför jag alltid känner att jag måste förklara varför jag vill ändra min kost eller börja träna/träna mer.
Det är nog för att jag många gånger fått höra "Vad ska ska du banta för? Du ser ju redan ut som en pinne."
Lite som att jag skulle känna mig oförskämd. 
Jag är ingen pinne. Och jag är inte överviktig. Mitt BMI flaggar inte för någon fetma. 
Så det är bara jag äter. Frossar på. Skiter i att träna. 
 
Jag har ju tagit mig an utmaningen "Nyårslöftet 2018". 
Det går ut på att äta sunt, träna och nå sina mål. Det kan gälla att gå ner i vikt, gå upp i vikt, träna upp ryggar mm. 
Man får själv bestämma vad man har för målsättning. 
 
Jag tror att de flesta förknippar det med viktnedgång. Hysteri. Svält. Överdriven träning.

Jag vill förklara mig.
Mitt stora mål är att träna mig till en starkare kropp.
Att äta mig till en piggare kropp.
Och att göra ett ärligt, helhjärtat försök att bygga upp musklerna i bålen och ländryggen för att slippa min kroniska smärta som kommer av en diskbuktning. 

När jag varit till sjukgymnasten har han flaggat för att mina muskler i nedre delen av ryggen är nästintill obefintliga. De massörer jag har varit till har sagt samma sak. 
Min sjukgymnast sa åt mig att om jag inte stärker upp bålbältet så kommer smärtan inte att försvinna.
Det är nästan ingen som vet om den. Förutom min sambo och mina barn. Jag har jämt ont i nedre delen av ryggen. Vissa dagar är värre än andra. Graviditeterna gjorde det hela mycket värre. Ibland kunde jag inte gå. Jag har haft ont sen 20-årsåldern. 
 
Varför ska jag gå på kostschema?
Är inte det onödigt? 
Då måste det ju handla om vikt?
Ja, nått kilo vill jag tappa. Det ska jag inte sticka under stolen med. Vem fan vill inte det? Vi alla går väl och bär på vårt missnöje. Men det är verkligen inte det viktigaste. 
Jag vill veta och jag vill lära mig. Hur kommer min kropp att reagera om jag äter kost som en utbildad person säger åt mig att äta. Och som dessutom ska passa ihop med den träning jag ska utföra. Kommer jag bli piggare om sockret försvinner? Vad händer när allt salt raderas? Såhär rent vet jag inte om jag någonsin ätit. 
 
I min beskrivning till refitness så har jag tagit med det här med diskbukningen. Vad sjukgymnasten sagt. Vad massörerna sagt. Jag har skrivit att jag vill ha en starkare kropp. Och att jag inte tänka svälta.
Jag valde att träna 3 gånger i veckan. Det var det minsta möjliga antal man kunde välja. Bara hemmaträning.
 
Jag gör det dels för att jag tycker att det är roligt med utmaningar. Jag får bara se upp med presationsångesten. Jag vet hur jag kan bli. Mina målsättningar för vad jag ska klara och orka blir bara högre och högre, utan någon vettig tanke bakom det egentligen. Det är bara att jag ska bevisa för mig själv att jag kan och på så vis få känna att jag duger inför mig själv. Det har jag med mig och jag är vaksam.
Jag gör det för kunskaperna. Vad fan. Är det såhär man äter nyttigt? Jag hade inte en aning. Och är det såhär mycket man ska äta? 
 
Hemmträning som sagt. När barnen har somnat så kommer jag och min man gå ner i källaren. Han ska vara med och träna och hjälpa mig så att jag gör rätt. 
 
Det handlar heller inte om någon 30-årskris. 
 
Egentligen är det sorgligt. Varför ska jag behöva förklara mig? 
Det ska väl andra skita i, rent ut sagt. Men det har blivit en grej. Det här med träning och mat. Vem tror man att man är. Och har jag och min syster fått hybris eller? Måste vi ha ett instagramkonto för att genomföra det här? Nej, det behöver vi inte. Det var bara på kul. Sedan fick vi mer respons och mer följare än vad vi hade trott (Utan för den skull säga att det är många. det ligger runt hundra stycken)
 
Fast egentligen, det är väl ingen som ifrågasatt mig heller. Men för att vara på den säkra sidan. Så har jag förklarat mig. Lite som en dusch. Om jag duschar så vet jag att jag inte är skitig. Frågan är om jag var skitig från start eller om duschen bara var onödig? Jaja.
Som den inbitna Svensson jag är och alltid kommer att vara.
 
Sådär ja. Det kändes befriande.
 
God natt!
1 kommentar

Sockret igen

 
 
 
 
Jag vill väl försöka vara lite orginell. Att inte tycka att det är nystart bara för att det är 1:a januari. Som vilken annan dag som helst. Men jag är inte orginell. Jag är precis som alla andra, även om jag i många stunder känner mig extremt udda. 
 
Idag har jag och min syster bestämt att vi ska börja radera ut socker. I 3 månader. I mitten av november började jag "21 dagar utan socker" efter att mina arbetskamrater fått skåda den del av mig som kan bli hysterisk efter socker. 
Jag fick frågan "varför just 21 dagar?".
Jag läste att det hade med vanan att göra. För att bryta ett mönster så krävs det cirka 21 dagar för hjärnan att haja. 
Och efter en vecka så började jag faktiskt förstå att vanan är den svåraste delen. Det är där det hårdaste jobbet ligger. 
Efter dessa 21 dagar så tänkte jag att jag skulle frossa fram till jul. Och det gjorde jag. Och gick upp i vikt. Hur mycket vet jag inte, det är bara kläderna som har talat om det för mig. 
För mig är kilon inte direkt viktigt. Jag går på känslan i mig själv.
Dock hann jag nog inte bygga upp det sockersug jag hade innan och det är ju helt klart till min fördel nu. 
3 månader känns långt, men knappast omöjligt. 
 
Vi gjorde ett instagramkonto bara för att..... jag vet inte. Kanske för att det känns roligare. Och för att det känns mer "på riktigt".
Det heter SockerDetox3Månader 
 
Tack och bock.
0 kommentarer