Jag som mamma

 
 
 
 
Det är sommarlov. Semester. 
Härliga fantastiska sommarlov. Med sovmornar. Dagar vid stränder här och där. Lunch och fika nedpackad i kylboxen. Utflykter med glass och sommarkvällar med vakna barn som hoppar studsmatta och badar uppblåsbar pool. Badkläder som hänger på tork. Grillade middagar och massor med jordgubbar till efterrätt. 
Bin som surrar och solkräm som luktar speciellt. 
 
Jag skulle kunna skriva "Hoppas ni också har en fantastisk sommar" och sedan skulle jag kunna trycka på "Publicera" och tänka att jag inte ljuger eller förskönar.

För allt där uppe är sant. Men någonstans bakom den där fantastiska tavlan av sommarlov står en svettig morsa och gråter. Eller våndas. Eller är halvt ihjälstressad. 
Jag har en hatkärlek till sommaren. Just på grund av texten där uppe. 
Det är så enkelt. Så fritt och så löjligt jävla härligt allting.
Men det tycker inte jag. 
 
Sommaren är barnens årstid. Och jag är ingen hycklare när jag skriver/menar att jag gör allt för mina barn. Om jag märker att mina barn älskar att bada så kommer de att få bada denna sommar. Och det gör de, båda två. De är baddjur. Deras glädje och deras känsla av frihet i vattnet kommer att vara min bensin när jag för hundrade gången packar allt som packas ska när vi ska tillbringa en dag på stranden. 
Vi smörjer med kladdig solkräm och sanden fastnar överallt. Barnen har bråttom och för varje ny kroppsdel som ska smörjas så får jag jaga ikapp dem.
Armpuffar på. Och en närgången getingjävel som surrar mig i örat. Jag hatar de satans svinen. Jag aktar mina barn för dem.

Och så glass. Lillen blir kladdig. Och klar först av alla. Utan begrepp är han dessutom, och jag behöver ha ordentlig koll på honom. 
Och studsmattan är livsfarlig, det vet ni va? Jag har strikta regler. EN hoppar. Den andra sitter vackert ner och inväntar sin tur. Om de bryter mot reglerna så får de gå och göra någon annan aktivitet. Kanske väljer de att bråka. Om vem som ska ha vilken gunga. Eller om att den ena går upp från fel håll på studsmattan.
 
Varsågod mina barn. Jag har dukat fram frukost. Varsågod mina barn. Jag har dukat undan frukosten. Vad kan jag stå till tjänst med? Törstig? Jaha, kom så ska du få vatten. Hungrig? Ja, maten är snart klar. Inte din favoritmat? Nej, vad tråkigt. Vill du leka med någon? Jaha, vem då? Vill ni spela spel? Jaha, vilket spel? 
 
Och det tjatas om grillat. Min man är extrem, tror jag. Jag är så jävla glad för alla eldningsförbud. Det respekterar jag. Mycket. 
Och jordgubbarna finns inte med på mitt kostschema. Och ungarna tycker inte om. 
 
Jag har en vision med min föräldraroll. 
Att jag lever för mina barn och deras intressen i första hand (som de flesta föräldrar), men att de inte får bli för medvetna om hur mån jag är om att de ska ha det bra och roligt. Jag vill att de ska känna tacksamhet. Att de inte ska ta mig och min välvilja (och ingen annans heller) för given. Jag vill att de ska uppskatta och minnas. Jag vill vara närvarande och jag vill vara engagerad och jag vill att de ska se tillbaka på sin barndom som en trygg och fantastisk kul barndom.

Men ibland tar jag slut. När jag känner att de svävar iväg och har tappat bort att känna tacksamhet. När de tror att jag är en maskin som står pall för allt. När jag serverat och varit deras betjänt utan att fått så mycket som ett tack på veckor. När de tänjer på gränserna för vad de borde vara nöjda med under en dag så pass att det börjar tappa sitt värde att engagera sig. 
 
Och jag tror att det här är en klassiker. Vi vill våra barn så otäckt väl att det blir fel. Jag vägrar.
Och det gäller att vara vaksam. För någon vecka sedan fick jag lägga min vison åt sidan. Börja fokusera på att få dem att öppna ögonen och känna glädje och tacksamhet över allt vi kan göra och vilka möjligheter vi har. Det är viktigt för mig. Jag vill att det blir lika viktigt för barnen. 
 
Om jag ska jämföra mina barns barndom med min egen så blir jag alldeles varm. Jag vet att jag lever om min barndom i mina barn. Ger dom sånt som jag saknade. Ger dom min nykterhet så som jag ville ha min pappas. Ger dem mitt engagemang så som jag saknade engagemang. Och jag ger dem så mycket kärlek som jag bara har råd med. De får allt. Jag sparar inte ett öre. 
 
Idag började jag tjuta. Och det fick mig att reflektera. Jag vet att värmen påverkar mitt humör.
Men barnen har testat mina gränser i några veckor nu och det sliter. Freja hajade till: "Men, vad gör du? Kommer det tårar?"
Jag tänkte att jag ska inte gömma mig eller försöka dölja för dem att det rinner lite tårar. Det kan vara nyttigt att se  att mamma också kan tjuta. Att det inte är regnbågar och enhörningar jämt. 
 
Idag har jag bestämt att vi inte ska göra någonting. Som en kontrast till sommaren som gått.(Och nej, vi har inte gjort några större utsvävningar men ändå varit på vift) Bara. Vara. Hemma. Och tror ni inte att samvetet har börjat gnaga inom mig? Kanske skulle man ändå....... NEJ! 
Men bara en kort..... NEJ!
NEJ. 
Vill någon komma hit så är de varmt välkomna, men annars ska mina barn få leka själva. Helst inomhus. För jag är så jävla trött på utomhus. 
 
Kram och klapp
Från mamma Karolina
Med tålamod som börjat sina
 
 
 
0 kommentarer