En nykter fylla

 
 
 
 
Jag vet att jag inte är ensam om att avge nykterhetslöften dagen efter.
Det är en klassiker. 
Men jag har gjort en djupdykning. Verkligen gått igenom det här. 
 
Jag och mina kollegor fick i sommarpresent av cheferna att vi skulle få åka till Gävle och gå på Brynolf och Ljung. Käka och sova på hotell. Grymt. Vi har laddat i ett halvår
Nu sitter jag här på andra sidan uppladdningen och känner mig som ett jävla vrak. Som legat på botten i decennier. 
Och då hade jag inte druckit mängder. Jag var inte särskilt full. Jag fick gå hem till hotellet och lägga mig för att min magkatarr straffade mig för all skitmat jag ätit och alla sura jävla drinkar jag druckit. 
Jag drog i mig vätskeersättning och la mig. Något loj över att behöva bryta något vi laddat för så länge. 
 
Nu sitter jag här. Två dagar senare, fortfarande påverkad av helgens levene. Totalt slut. Förgiftad. Det är tamejfan inte värt det. 
Och nu ropar renlevnadsmänniskan i mig; refitness-kost!!!!!!!!!!!!!!!!
Ja, jag ska. 
 
Jag funderar på att testa. Nykterhet alltså.
Att vid nästa tillfälle (som kan vara om ett år, för jag dricker max 5 gånger om året. MAX) gå igenom fyllan i nykterhet. Att ta mig igenom det där utan gift och bedövning. Jag blir heller inte densamma med alkohol i kroppen längre. Och i uppladdningen så tror jag att jag ska leva ut som mitt 20-åriga jag. Men jag kommer aldrig dit. Den stämningen inom mig är liksom inte där. Finns inte mer. Jag kanske har vuxit ifrån det. Det är en sorg i sig. Faktiskt. 
Jag blir mer trög. Hör mig själv snubbla över orden och se suddigt. 
Och dessutom får jag betala för det i dagar efteråt. 
Nej. Nej, då kan det fan kvitta.
 
Min pappa brukar noga tala om för mig att alkohol är lika med gift. 
Med allvar i blicken. Han vet. Han har varit slav under alkoholen. 
 
Jomen så får det bli. En nykter fylla. 
Kanske blir det bara en gång. Men det kan vara värt att testa.
 
Nu ska jag fortsätta dricka vatten.
Jag inbillar mig att jag driver ut gifterna snabbare då. 
 
Puss och kram
Måndagsbakfylla
0 kommentarer

6 år




Vi har precis slagit in frejsans 6-årspresenter. Varje år blir det lite samma sak. Lite för mycket. Och ändå skulle jag kunna köpa mer.
Men jag vill inte vara sån. 

Jag såg en fråga som jag fastade på i någon grupp på Facebook. 
"Hur mycket pengar spenderar du på julklappar till dina barn?"
Jag började kolla in kommentarerna. Tyckte att de flesta skrev runt 1500:-.

De olika höga rösterna. Upprörda. Dryga. Pekpinnar. 
-Man ska ge fan i att kasta en massa grejer på sina ungar. 
-Vad fan har du med det att göra? Jag köper väl för hur mycket jag vill. Jag har stålar. 

Och så ensamstående mammor med dålig ekonomi. Precis där jag skulle vara om jag inte levde tillsammans med min gubbe. Det är ingen rolig tanke, men den är sann. Och sanningen ska man inte blunda för.

Nåväl. Jag ångrade att jag gått på det. "Måste se vad alla andra skriver."
Vad fan spelar det för roll? Ska jag anpassa mig. Lägga mig där någonstans. Där jag kan utläsa vore rimligt. 
Nej tack. Tack tack tack. Men nej tack. 
Det är såna där jävla trådar som får ensamstående mammor att ramla.

Tur att Facebook inte fanns när min mamma var ensamstående och lyckades skrapa ihop några presenter till mig när jag fyllde 14. Och tur att jag hade vett att vara tacksam och glad för att jag fick någonting överhuvudtaget. Stor nog i min 14-åriga kropp att förstå att livet utan skräck och hot var så mycket mer värt än dyra Buffaloskor.

Det är kontraster. Min 14-årsdag kontra min dotters 6-årsdag. 
Det är motsägelsefullt av mig. Samtidigt som jag inte kan hjälpa det. Jag måste komma fram till något vettigt här. Måste kväva min vilja att ge. 
Men hur får jag mina barn att lära sig vad som är viktigt? Hur ska jag kunna lära dem att materiella ting är så lite värt jämfört med en trygg barndom. Med nyktra föräldrar. 
Dom får aldrig min barndom. Men jag vill att de ska veta och förstå det jag lärde mig. 

Jaja. Hon fyller bara 6 år. Det blir enhörningar och regnbågar. Glitter och paljetter. Och en radiostyrd bil. Precis så som hon önskat sig. 

Jag älskar att kunna ge. Både mitt engagemang och fina presenter.

Men på mina barns 14-årsdag ska jag nog berätta för dem om min 14-årsdag. 
För en 14-åring borde vara redo.
Det var ju jag.



1 kommentar

Badhus




Min blivande 6-åring är på väl till simhallen i Filipstad med förskoleklassen. Vattenvana. 10 eller 15 gånger per läsår. Toppen. Kul. Wow.

....ända tills mamma känner med foten på den isiga asfalten och konstaterar att det är halkigt ute idag.

Jag skickar genast sms till hennes fröknar. "Freja är lite krasslig idag. Hon får stanna hemma."
Jag ljuger för min dotter och säger att hon är sjuk och behöver stanna hemma. Hon protesterar högljutt och menar att hon inte alls är sjuk. Hon börjar gråta. Besvikelsen över att missa badhuset med klassen är total. 
Det gnager i mig. Fan. Jag är en dålig mor.

Jag vaknar upp ur tankarna. Tankar som jag bara inte får göra verklighet av. Så jag Slår ångesten åt sidan. 
"Sådär då, då hoppar vi in i bilen så att vi inte kommer för sent."
Vi kör till skolan och Freja sjunger glatt i baksätet; "vi ska till badhuset, vi ska till badhuset".
Jag ler för hennes skull. Våndas över den ångest som ska plåga mig tills jag får hämta henne. 
Jag och Theo vinkar hejdå vid skolan och önskar henne och klasskompisarna en bra och rolig dag. 
Theo skriker och tjuter på min arg. Helt klart påverkad av sin förbannade hosta. Vi ska hem och vabba vidare. 

Tänk om bussen kör av vägen. Eller krockar. Eller..... men stopp. Sluta. 
Förra gången hon var i badhuset så var det inte halkigt. Då hade jag ångest över vattnet. 
"Måtte de ha koll på barnen." 

Det är så hårt att lätta på kontrollen. 
Men nödvändigt. I mitt fall livsnödvändigt. 




0 kommentarer