6 år




Vi har precis slagit in frejsans 6-årspresenter. Varje år blir det lite samma sak. Lite för mycket. Och ändå skulle jag kunna köpa mer.
Men jag vill inte vara sån. 

Jag såg en fråga som jag fastade på i någon grupp på Facebook. 
"Hur mycket pengar spenderar du på julklappar till dina barn?"
Jag började kolla in kommentarerna. Tyckte att de flesta skrev runt 1500:-.

De olika höga rösterna. Upprörda. Dryga. Pekpinnar. 
-Man ska ge fan i att kasta en massa grejer på sina ungar. 
-Vad fan har du med det att göra? Jag köper väl för hur mycket jag vill. Jag har stålar. 

Och så ensamstående mammor med dålig ekonomi. Precis där jag skulle vara om jag inte levde tillsammans med min gubbe. Det är ingen rolig tanke, men den är sann. Och sanningen ska man inte blunda för.

Nåväl. Jag ångrade att jag gått på det. "Måste se vad alla andra skriver."
Vad fan spelar det för roll? Ska jag anpassa mig. Lägga mig där någonstans. Där jag kan utläsa vore rimligt. 
Nej tack. Tack tack tack. Men nej tack. 
Det är såna där jävla trådar som får ensamstående mammor att ramla.

Tur att Facebook inte fanns när min mamma var ensamstående och lyckades skrapa ihop några presenter till mig när jag fyllde 14. Och tur att jag hade vett att vara tacksam och glad för att jag fick någonting överhuvudtaget. Stor nog i min 14-åriga kropp att förstå att livet utan skräck och hot var så mycket mer värt än dyra Buffaloskor.

Det är kontraster. Min 14-årsdag kontra min dotters 6-årsdag. 
Det är motsägelsefullt av mig. Samtidigt som jag inte kan hjälpa det. Jag måste komma fram till något vettigt här. Måste kväva min vilja att ge. 
Men hur får jag mina barn att lära sig vad som är viktigt? Hur ska jag kunna lära dem att materiella ting är så lite värt jämfört med en trygg barndom. Med nyktra föräldrar. 
Dom får aldrig min barndom. Men jag vill att de ska veta och förstå det jag lärde mig. 

Jaja. Hon fyller bara 6 år. Det blir enhörningar och regnbågar. Glitter och paljetter. Och en radiostyrd bil. Precis så som hon önskat sig. 

Jag älskar att kunna ge. Både mitt engagemang och fina presenter.

Men på mina barns 14-årsdag ska jag nog berätta för dem om min 14-årsdag. 
För en 14-åring borde vara redo.
Det var ju jag.



1 kommentar
Madeleine Hjertstedt

Man ger det man vill ge, punkt. Finns alltid pekpinnar och åsikter oavsett vad det handlar om eller vad man gör. Det ör fördelen med att bli äldre, då skiter man i vad folk tycker 😂😘

Svar: Så är det verkligen! Jag försöker bara förstå varför =)
Karolina