Kvinnor

 
 
 
 
Jag och min man delar garderob. Eller garderober. En i sovrummet. En i vår dotters rum och en byrå i vardagsrummet. Jag vet! 
En dag, när jag blir sådär äckligt rik, så ska jag bygga ett nytt hus. Och i det huset kommer det finnas ett stort rum som kommer att kallas kackaroben. I kackaroben kommer samtliga familjemedlemmar ha sina kläder. Prydligt vikta. Jag är en praktiskt lagd person. Vi snackar inte en walk-in-closet. Jag är en av de gubbiga tanter som inte önskar mig en glamig walkincloset. 
 
Skit samma. Igår hände något som inte händer.....ofta. 
Jag skulle gå ner i tvättstugan för att hämta upp tvätt och börja fördela ut. 
Då säger min man "Det finns ingen tvätt. Jag har vikt in allt."
Där står han och flinar. Nöjd. Och mycket väl medveten om att det händer så sällan så mitt gap kan liksom inte bara stängas igen. Inte direkt. 
Jaha. Jag backade sakta uppför trappen. 
 
Och nu på morgonen, när jag ska gå och plocka ihop dagens outfit så inser jag något. Min man har inte en aning om hur mitt system är upplagt. Så de byxor som jag ska ha är ett par halvträningsbyxor med mjukisbyxalook. Ungefär. Ett par nike-byxor i sånt där tyg som finns i många träningskläder. Då kommer dilemmat. Det finns en plats för fulkläder. Alltså; mjukisbyxor och min mans arbetskläder. Urtvättade tröjor osv. 
Och så finns det en plats för mina träningskläder. 
Jag kan riktigt se framför mig hur min sambo stod med byxorna i ena handen och kliade sig i huvudet med andra handen. Hur fan ska jag kategorisera de här?
 
Så när jag gick in till mjukisbyxorna, där jag hade lagt dem, och inte fann dem där så fattade jag direkt. Jag behövde föreställa mig min mans tankesätt för att kunna gå raka vägen till mina träningskläder och fiska upp mina brallor. "Det står nike. Det är sånt där tyg. Fan, det borde väl vara träningskläder?"
 
Och jag kan inte sluta fundera över vem av oss som är mest kantig. Är det jag? 
Bland träningskläder ska enbart kläder finnas som jag tränar i. 
Eller är det min man? Märket Nike. Träningstyg. De åker in bland löpartightsen. 
 
Jag vet. 
Jag fastar i detaljer. 
Men visst är det trevligt. Vi har levt tillsammans i 11 år snart. 
Och jag kan tänka som honom. 
Men han kunde inte tänka som jag. 
En kvinnas list.
 
Nej.
Nu ska jag väcka barn. Det är dags för förskoleklass för Freja.
Jag och Theo kör vår lediga måndag. 
0 kommentarer