Störst av allt




Älskade mamma.
Livet fortsätter.  Går vidare.
För att det måste.
En middag här, en fika där. En Örebroresa hit, en badresa dit.
Just nu behövs allt sånt. Annars är soffan och sorgen det enda jag kan ägna mig åt.
Jag vet att du hade velat haft det såhär.
Jag vet att du vill att mitt liv ska gå vidare.
För du är här med mig. Varje dag. Hela tiden.
Och jag saknar dig så. Jag saknar att ha min mamma här hos mig.

Våren kom till sist, mamma.
Jag upptäckte igår att vårat gräs är grönt.
Att knopparna är gröna.
Jag har inte sett det innan.
Jag sa till Gustav: "Du, det är ju grönt ute."
Som om man varit blind.
Och jag är disträ. Hela tiden på vift i mitt eget huvud.
Och nu när jag tänker efter så har ju sädesärlan faktiskt varit här.

Jag vill bara ringa till dig.
Ringa och fråga vad det var som hände.
Ringa och fråga vad som händer med mig nu när du inte är här.
Jag ska göra mitt bästa. Jag är skyldig dig allt bra.
Jag har inget telefonnummer till din plats. Det går inga telefonlinjer mellan vår planet och platsen där du är. Hade det funnits hade du ringt, det vet jag.

Ibland får jag dåligt samvete.
För att jag kan skratta.
För att jag kan tänka på inredning på vår inglasade altan.
För att jag orkar åka till Örebro mitt upp i alltihopa.
Men du tystar mitt dåliga samvete.
Du säger till mig att fortsätta. Att jag ska göra allt jag vill. Allt jag mår bättre av. Allt som faller mig in.
Du säger att du inte vill att jag ska tyna bort på soffan. Du säger att du inte vill att mitt liv ska ta slut för att du inte är här så att jag kan se dig längre.
Du älskar mig och du vill mig allt gott.
Jag vet det.

Och jag älskar dig så mycket för det.
Jag älskar dig för allt fint du gjort för mig.
Jag älskar dig för att du har uppfostrat mig till att bli den jag är idag.
Jag älskar dig för den du är för mig. Störst av alla.
Störst av allt.

2 kommentarer