Put

 
 
 
Midsommar kom.
Midsommar gick.
Aldrig mer som då.
Svårt att släppa.
Försöka ändå.
Jag säger som alltid; det går!
Men inom själens fyra väggar stormar det.
Och det kommer fortsätta.

Svenskarnas bästa ursäkt till grisfylla; högtider.
Nej, jag är inte imponerad. Jag är äcklad.
Okej ungdomar, ni är helt klart ursäktade.
Men i övrigt.
Nej tack.
Tack, men nej tack.
Stick och försvinn och usch.
Ja, jag vet. Jag är en kärring.
Jag kommer aldrig sluddra och vingla med mitt barn på armen.
Aldrig.
 
Föresten, man kan ana ett "put". (Ana!)
Man verkar inte helt med på min väntan på put.
Men när livet annars alltid handlat om att hålla sig smal och platt så känns det vackert att få en anledning att vilja bli stor om magen.
Och ja, jag kommer säkert pusta och frusta i slutskedet och i mittenskedet och säkert kanske redan om en vecka. Men då har jag lärt mig det också.
 
Näää....
Jag fortsätter.
Nu.
4 kommentarer