Bottnarnas botten




I min katts mage sparkar det.
Hon har råkat gjort något som gjorde henne på smällen.
Så jag ska bli mormor.
Helst vill jag vara barnmorska också.
Vi får väl se när vår älskade Doris slår till.

En vardag.
Herregud, vad jag saknade vardagen när jag var på bottnarnas botten.
Vad jag saknade allt normalt.
Allt sånt som skulle komma tillbaka till en med tiden.

Min kurator säger att jag är normal.
Man kan knappt tro att det är sant.
Jag? Normal? Va?
Hon säger att jag läker som jag ska.
Hon säger till och med att jag läker bra.

Det är inte bilden jag har av mig själv.
Svarta, trasiga jag.
Men om jag ska vara ärlig så har jag lyckats snubbla framåt mycket fortare än jag trodde. 
Tack vare mamma. För allt hon gav och fortfarande ger mig.

Jag är fortfarande på bottnarnas botten ibland. 
Men besöken är lite kortare nu.
Och jag har börjat förstå hur jag tar mig därifrån för en stund. 
Den vägen är knappast lätt att lista ut. 
Och ibland glömmer man bort vägen upp.
Då får man stanna längre.

Men jag vet att mamma vill ha mig här uppe.
Men bottnarnas botten kommer alltid finnas där.
Och den ska nog det också.

Det är något med besöken där nere och kampen för att komma upp igen som gör tillvaron här uppe lite lättare.

Och lite sundare.


1 kommentar