Mamma och mormor

 
 
 
 
Om jag höjer ögonen en meter upp, mot tavellisten som sitter där, så står det ramar med foton i.
På alla foton är mamma med.
 
Och jag fattar ingenting.
 
Jag blir frustrerad.
För jag kan inte förklara mig med ord.
 
Hon finns inte.
Och jag kan inte ta in det.
 
Jag tittar på foton på mamma varje dag.
Såna jag har framme.

Det kopplar inte.
 
Det är när det verkligen går upp för mig att hon verkligen dog den där natten i mars förra året som gråten kommer från ingenstans.
Jag kan gå och dammsuga och tänka på henne. Då kan det slå mig att hon är död.
Då har ingen tid gått. Då blöder såret lika hejdlöst som då. Då är det som om trycket inombords ökar alldeles för fort.
Tårar som man undrat vart de tagit vägen väller fram.
Det slutar inte.
 
Ibland ser jag mormödrar gå med sina barnbarn i barnvagn.
Det gör mig ont. Det gör mig varm.
Jag hade så gärna velat se min mamma gå med Freja i vagnen.
Jag hade så gärna velat se vilken relation de skulle få.
Jag hade så gärna velat ha dig här mamma.
Det finns ingen missunnsamhet hos mig. Förstå mig rätt. 
 
I skrivandet om mamma går det alltid in.
Hon är borta. Jämt. För alltid.
Så nu kommer dom.
Tårarna jag undrat var de tagit vägen.
 
 
 
 
1 kommentar