Taggig

 
 
 
Svarta moln på min himmel.
Åska i själen.
Naturkatastroferna avlöser varandra.
Mina byggnader slits sönder.
Mina konstverk regnar bort.
 
Allting måste byggas upp på nytt, igen.
 
Jag vill åka ut i någon bortglömd urskog och lägga mig på marken och ljuda det värsta tänkbara jävla avgrundsvrål jag kan förmå mig.
 
Vidare till en öde gympasal. Där jag kan slå på en slagsäck som hänger mitt i den stora, ekande jävla salen och slå tills kroppen inte orkar mer.
 
Och till sist återvända hem igen.
Tömd på all jävla ilska och sorg som ständigt fyller på.
 
Idag finns taggarna på utsidan.
Fullt beväpnade.
Beredda.
Sylvassa.
Glödheta.
Giftiga.
 
Här skulle jag vilja ägna ett par rader åt att spy gul jävla galla.
Skicka en vass hälsning.
En kniv i ryggen.
 
Men för fan.
Så gör man inte.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer