Barndomsminnen sparad som fil




På min dator finns små gömmor.
Texter jag skrivit.
Säkert tänkta att publicera i någon Lunarstorm-dagbok för hundra år sedan.
Säkert har jag ångrat mig i sista sekund. Sparat det på datorn istället.
Säkert var det för naket.
Alldeles för privat.

Nu när det finns distans känns det som om det vore någon annan som skrivit det där.
Det känns ganska tragiskt.

Såhär gick tankarna och mina barndomsminnen för kanske 7-9 år sedan.

"Pang.
Bara en stol.
Hämta nycklarna.
Det är bråttom nu.
Spyr.
Svälj.

Skrik.
Jag hoppas du dör.
Tända ljus.
"Käre gode Gud, gör så han dör."
Släcka ljus.

Blå bil vid systemet.
Spring.
Hjärtklappningar.
Övervakning från fönstret.
Låsa dörren.
Käre gode Gud...

"Katterna är borta."
"Allihop?"
"Ja."
Käre gode Gud, gör så att han dör.

Jag lovar.
Nej.
Jo.
NEJ.
Gode Gud! Hör du mig?

Fröken delar ut klasslistor.
Ny adress.
Hur visste dom?
Visste dom?
Och jag som trodde det var osynligt.

Sprit.
Vi gömmer den.
I muren i skogen.
Sprit.
Vi hämtar den.
I muren i skogen.
GUD!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Sluta. Sluta. Sluta.
Ingen slutar.
Dra åt helvete.
Jag hatar dig.
Jag hatar dig.
Jag hatar dig.

Det här var sista gången.
Precis som förra gången.
Och nästa gång.
Jag hatar dig.

Släck aldrig lampan.
Låt filmerna rulla nätterna igenom.
Döva ljuden.
Bedöva dig.
Älska borta.
Hata hemma.

Överlevnad.
Vaxyta.
Skumyta.
Strålyta.
Skrapa aldrig på ytan.
Den är bara på låtsas.

Kör mig.
Till min affär.
Bara för att.
Jag hatar dig.
Förbered dig.
Ställ in rätt kanal.
Håll koll på bilnycklarna.

Sitta i soffan.
Spana efter strålkastare i skogen.
Timme ut.
Timme in.
Gode Gud, hjälp oss.

Besök på hemmet.
Konstiga varelser överallt.
Instängda i hissen.
Otrevligt.
Gode Gud. Öppna hissen.

Töm rummet.
Någon spyr.
Skynda dig.
Nu flyttar vi.
Äntligen.
Tack Gud!


Gud hjälpte aldrig mig.
Kanske för att jag aldrig trott på honom.
Eller så hörde han inte mina böner.
Jag skrek nog inte tillräckligt högt.
Eller så tänkte han att det finns dem som har det värre.
Att han hade viktigare saker för sig.
Och det hade han rätt i.

Nån annan kan ha hört mig.
Någon jag inte hatar längre.
Någon jag inte önskar livet ur längre.
Någon som inte skrämmer mig mera.

Jag tänker inte tacka för barndomen jag fick. Eller för de fula ärren i själen.
Jag tänker tacka för punkten du satte i sista meningen om min taskiga barndom.
Den är viktig.

Tack"

Älskade dotter.
Om du visste vad jag kommer kämpa för att du aldrig ska behöva skriva eller känna sådär.
Vilken tur att jag lärt mig hur man inte bör göra.









3 kommentarer