Tider och ingen röd tråd

 
 
 
Cirkeln.
Måndag - torsdag - söndag.
 
Hinn.
Gör.
Spring.
Rusa.
Raska på.
 
Jajaja.
 
Min tjej är snorig.
Med snoret kom humöret.
Jävlar.
Protester och skrik.
Hon slår undan mig.
Och hon slår undan sin pappa.
Hon vågar vägra gott humör.
Jag tycker hon är rätt frän i sin arga kostym.
Men jag ser nog helst att snoret tar det dåliga humöret och drar snart.
Jag känner mig inte skiten värd.
 
Vi kliver längre in i höstens mörker.
Jag kan skymta ett treårskalas där framme.
Ett ettårskalas.
(Jaja, Johie och Fritte.... Jag kan se två 29åringar med åldersångest också....)
´Ett dubbeldop kanske.
 
För ett år sedan idag satt jag och irriterade mig över att jag inte tagit nog med magbilder.
Jag gick i väntans tider.
Jag kommer aldrig glömma den där hösten.
Då magen växte i takt med lövens fall mot marken.
Då jag hade min sambo jobbande hemma och var lugnare än någonsin.
Då jag jobbade med sorg och då jag försökte begripa vad som komma skulle.
När jag gång på gång fick höra vilken liten mage jag hade.
Tiden av vila.
En tid för sig.
Tiden av dubbla känslor.
Tiden av förlust. Tiden av vinst.
 
Nu då....
Det är en del jaga.
Det är mest jaga.
Det är fan bara jaga.
 
Jag älskar det.
När jag kan se de små insikterna i min dotters ögon.
Koncentrationen när hon petar på ett svart skräp på golvet.
Ratandet av leksaker.
Viljan att ta sig framåt. På alla sätt.
Dansandet till mina sånger.
Skrattet i våra lekar.
 
Men ja......
Emellanåt känner man också; Freja, nu så sitter vi mest stilla.
Hon samtycker aldrig.
 
 
 
 
 
 
 
 
1 kommentar