Snyftisar

 
 
 
 
Dottern har blånäsa.
Jag såg hur hon sprang glatt mot en stängd dörr och jag såg att tanken var att ta emot sig med händerna mot dörren. Det blev lite fel i bedömningen av avstånd och hon föll för tidigt och klappa näsan rakt i dörren.
Tårar och tutte. "APPA!!! APPA!" (Apan som sjunger abc-sången på Youtube).
MITT HJÄRTA GICK SÖNDER när jag såg att näsan svullnade, blödde lite och började skifta färg. Kraken.
 
Mitt hjärta blöder för övrigt ganska ofta.
Som i måndags på marken när Nellans ballong slet sig från sitt snöre och flög upp och satte sig i ett träd.
Jag såg hur 4-åringen tappade ansiktet och bet ihop så fruktansvärt hårt för att inte börja gråta. Det ledde till att hennes moster i sin tur satt och bet ihop för att inte börja tjuta. Moster Pilli ordnade upp allting och ballongen byttes ut mot en uppblåsbar klubba. Glad 4-åring.
TUR!
 
Eller när jag lämnade Naemi på skolan hennes andra dag i förskoleklass. Hon var bekymrad och nervös och jag såg mig själv som otrygg 6-åring i henne. Hon höll mig hårt i handen och till slut var jag tvungen att lämna henne (som tur var med en fröken som jag jobbat med och som jag litar på och tycker otroligt mycket om). Hon sprang efter mig och vinkade med samma ansiktsuttryck som Nellan hade. Hon bet ihop så jävla hårt.
Jag grinade när jag åkte därifrån. Jag grinade och grinade. Och tårarna fortsatte spruta när jag kom till jobbet. Stackars barn och fröknar. Och föräldrar.
Jag ville bara ta med henne därifrån och göra något roligt.
 
Men i motgången växer man och blir starkare.
Det vet jag.
Och det bär jag med mig hela tiden på min väg med min dotter i handen. Även om det är svårt.
Hon växer av utmaningarna. Likaså jag.
"Låt den du älskar få pröva sina vingar. En dag så flyger din älskade rätt."
 
Nu ska jag sluta skriva snyfthistorier och sticka till bingen.
Jag är rättså jävla mör efter dessa två nätter där sömnen bytts ut mot bevakning och hemmapolisarbete.
Mer om det en annan dag.
 
Natti natti!
 
 
 
 
2 kommentarer