Halvårsdagen

 
 
 
 
 Min son blir ett helt halvt år idag.
Jag trodde inte det skulle kännas så stort.
Men det gör det.
Eller stort.
Det känns sjukt.
Här skulle jag kunna dra det där med att tiden går så jävla fort. Och det tänker jag göra också.
Jag vet att alla redan vet om det. 
Men vad fan. Jag hann inte med. 
 
Jag tänker på Theos förlossning.
Den där som fick mig att tro att jag skulle ha orkat ett maraton efteråt trots att jag fick åka rullstol till rummet timmarna efter för att jag var så yr. Jag hade sånt påslag i kroppen. Jag har aldrig varit med om något liknande. Varken förr eller senare.
Med den förlossningen i ryggsäcken är jag inte rädd för fler. 
Dagen efter Freja föddes sa jag till min sambo med stort allvar att om han ville ha fler barn så fick han skaffa dem med någon annan. Ett och ett halvt år senare var jag på smällen igen. Dock livrädd för det som väntade 9 månader senare.
 
Den där söndagen i mars. 
En vecka tidigare hade vi firat Nellans 5-årsdag.
Fyra dagar tidigare hade jag stått vid mammas grav och undrat hur 3 år redan hade kunnat passera.
Jag vaknade av det. Tidigt.
Svagt, svagt.
Och det ökade lika svagt under dagen. Värkarna.
När vi åkte in vid 19-tiden så visste jag inte om jag skulle höra av mig till dem jag hade lovat.
Jag fattade inte riktigt att det var skarpt läge.
7 cm öppen var jag när jag kom in.
"Så vi behöver inte åka hem igen?"
Hon skrattade. "Nejdu, nu släpper vi inte hem er förrän det kommit en bebis".
 
"Det blev en pojke Karro!" hör jag min sambo säga.
Oj. OJ! En pojke.
Men vad fan. I våran släkt funkar det inte så. 
Man får det man först fick.
Åh herregud. Min son. Min fina pojke.
Med svart tjockt hår över hela huvudet.
Jag sov inte en blund. Adrenalinet sprutade.
Och mamma fick rätt. "Hanna får flickor. Pilli får pojkar och Karro får både och"
Det ryser mig.
 
Jag älskar dig så otroligt mycket, underbara lilla unge.
Och jag vet att somliga tror att jag överdriver när jag säger att du är en riktig etterkaja, men då känner man dig inte. Då har man träffat dig alldeles för lite. 
Och lika glad som ettrig är du. 
Det finns ingenting som slår ditt babbel tidigt om mornarna. Hur trött och sliten man än må vara så kan man inte tjura över utebliven sömn. Det går inte.
 
Nu väntar en grymt händelserik tid...
Snart börjar jakten. 
Skräckblandad förtjusning. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
1 kommentar