Demoner på besök

 
 
 
 
På spotify spelas Håkan.
Jag vet vilken dy hon varit i.
Vem, om inte Håkan?
 
Jag har börjat leta mig ut ur mitt gryt.
Börjat uppskatta ljuset där utanför.
Jag verkar inte vara vårens favorit. 
Jag har promenerat i en osynlig uppförsbacke ett tag.
Vägrat titta upp. 
Vägrat känna om det är jobbigt.
Eller hårt.
Eller tungt.
Det är inte likt mig.
Jag som tycker att jag brukar vara så medveten.
 
Det började nog redan innan jul.
Och lutningen ökade precis efter min lunginflammation.
Den tog så hårt.
Sen kom magkatarren.
"Är du stressad?" frågade hon på vårdvcentralen.
"Jag vet inte."
Sånt vet man väl?
Jag fick medicin.
Och så kom yrseln.
Och släppte tamejfan inte greppet om mig.

Och här blev det brandt.
Riktigt brandt.
Sakta kom dom till mig.
Dom där jävla demonerna. Det går inte att värja sig mot dom.
Dom sa att jag hade en hjärntumör. Att det var svaret på yrseln.
I mitt inre började jag försiktigt att ta in det. 
Jag har nog en hjärntumör.
OH HERREGUD!!!! JAG HAR EN HJÄRNTUMÖR!!!!
JAG KOMMER DÖ!!!!!!!!!!
De sunda tankarna tog slut. 
I mitt inre spelades filmer från min egen begravning upp.
Jag började planera för min bortgång.
Började fundera på alla brev jag skulle skriva.
TIll barnen.
Till Gustav.
Till mina systrar.
Och alla andra.
Jag hann till och med glädjas åt att kanske få träffa mamma igen.
 
Min syster tvingade mig till vårdcentralen. 
Hon sa det hela tiden. Att det var demonerna. Att de ljög.
Att det var dom som gjorde mig yr.
Ibland trodde jag henne. Ibland trodde jag inte att det fanns några demoner.
Till slut bara visste jag. Det är en hjärntumör.
Så jag gick till vårdcentralen.
Hon ville skicka mig på hjärnröntgen. 
Även om undersökningen inte alls tydde på någon svår sjukdom.
Nehej, nej. Varför skulle du då skicka mig på hjärnröntgen? Jag vill inte röngtgas.
För jag vill inte veta. Låt mig leva ifred. Ovetande.
Jag fick en återbudstid två dagar senare.
Jag skakade som ett asplöv i hissen upp till röntgemavdelningen.
Undersökningen tog 3 minuter.
Svaret skulle jag ha inom en vecka.
EN VECKA.
 
Dagen efter var jag tvungen att göra något för att inte spricka i bitar.
Jag gick ut på gården och började såga ner grenar på träd och buskar.
Det finns knappt något kvar på våra träd.
Nakna. Kala.
Skitfula.
Som ett resultat. 
Så blir det när en ångestladdad ger sig ut i trädgården med en såg i handen.
 
Jag satt vid köksbordet när telefonen ringde.
"Okänd".
Jahapp. Nu var det dags att få veta. 
Jag gick till stora spegeln. Såg mig själv i ögonen.
Jag vet. Jag är så speciell ibland.
Hon sa att hon ringde från vårdcentralen.
Ja, jo. Jag vet.
Hon sa att svaret hade kommit.
Fyfan. Fyfan. Fan fan fan.
Det såg bra ut.
"Ingen hjärntumör?"
Hon skrattade. "Nej, ingen hjärntumör."
Vi la på.
Jag svävade på golvet.
Lite som att få tillbaka ett liv jag redan hade.
Den eftermiddagen låg jag i soffan. Jag var totalt slut.
 
Jag pekade finger till demonerna.
Dom försökte igen.
Jag svarade bara "Jaja, det är ingen hjärntumör i alla fall".
Och yrseln tynade bort. Försvann.
Och demonerna har dragit. Dragit åt helvete.
Det är bara min vanliga axelkompis som är kvar.
Men honom känner jag. 
Han gör mig inte yr.
Han är bara en sammansättning av allt det där jobbiga som hänt efter vägen.
Vi är inte kompisar. Men vi känner varann.
 
Det känns som att den här uppförsbacken börjar plana ut.
Att jag snart ska kunna vända mig om jag se den bakom mig.
Flina och gå vidare.
Hoppas på att det inte väntar fler alltför brandta uppförsbackar där bakom kröken.
 
 
 
 
Gammal bild. Fint passande till denna text. 
 
 
 
 
 
(Och nej, jag är inget psykfall.
Demoner är inte demoner. Och jag tror inte att det sitter någon på min axel på riktigt. 
Ni förstår säkert. Och om inte, så återkom efter er första uppförsbacke.)

Puss!
 
 
 
 
4 kommentarer
Karin

Det tåls att säga igen....dina texter är mästerverk!
Skönt att det inte var en hjärntumör, skönt att du landat, att det planat ut. ❤️

Johie

Äntligen❤️ Älskar dig ❤️

Jessica

Dina texter, din ord! Dom är helt fantastiska. Så jordnära så äkta. Helt fantastiska. Skönt att det planar ut nu. Ta hand om er! 😊

Linnéa Ritzman

Grymt, i dubbelbemärkelse! Puss!