Stora känslor

 
 
 
 
 Jag tror det var hennes andra dag på skolan. Hennes mamma började så tidigt så jag lovade att köra dit henne, följa med henne in med ryggsäcken och leta reda på hennes fröken. Jag ser det i deras ögon direkt. Jag känner det de känner. Och det gjorde jag den här morgonen. Jag vet också hur det fungerar. Ett utdraget hej då är mer smärtsamt än ett snabbt och bestämt hej då. Men det är hårt.
Hon höll min hand hårt och jag sa att jag var tvungen att gå. Jag skulle själv börja jobba.
Så jag överlämnade henne till fröken och gick. Hon sprang efter mig och vinkade. Hennes ögon var blanka och skräckslagna. Millimeter från tårar. Hon sprang med mig längs staketet och vinkade. 
Mina tänder bet ihop. De bet ihop så fruktansvärt hårt.
Jag tittade till en sista gång innan jag svängde iväg. Hon stod kvar och vinkade med sin fröken bakom sig.
Jag grät. Hulkgrät. Jag grät när jag kom till jobbet. Tårarna rann okontrollerat. 
Jag kände precis det hon kände. 
Det är tunga känslor för ett barn att bära på.
 
Han hade sagt hej då. Hård mot sig själv i tårarna. Han visste att de var tvugna att åka. 
Han ville vinka från baksidan. Ända tills han inte såg bilen mer. Så han grät. Och han vinkade. Sprang efter bilen. Tårarna rann ur de sorgsna, fruktansvärt fina ögonen. 
Jag grinade. Men jag vägrade visa det. Jag torkade tårar så att jag blev illröd på kinderna. 
Och han torkade sina tårar.
Jag kände det han kände. 
Vi gick in och satte oss och åt en glass. Vi pratade och skojade.
Sen sa han något jag aldrig glömmer.
"Men, hur kan jag vara så glad?"
Jag fick en av de tyngsta bekräftelser jag någonsin fått.
 
Jag lovade att jag skulle finnas där när hon slutade skolan. Hon tvivlade lite. Tänk om jag skulle glömma.
Jag lovade att jag aldrig skulle glömma henne. Jag skulle aldrig säga att jag skulle komma och sedan inte finnas där.
Jag såg hennes grupp komma. Hennes ögon fulla av ängslan. När hon såg mig ville lättnadens tårar falla. Men hon släppte inte fram dom. Hon kastade sig i famnen på mig. Jag kände hennes tacksamhet. Hennes lättnad. Jag kände mig så viktig. Så fruktansvärt behövd.
Jag grinade igen.
 
Det är något som händer i mig sånna här gånger.
Jag skulle kunna gråta i timmar om jag inte vore hård mot mig själv. 
Jag bara känner det de känner.
Kanske för att jag ser mig själv som barn i dom.
Jag vet inte.
 
...och det här handlar inte ens om mina egna barn.
 
 
 
1 kommentar