Idag är det min födelsedag

 
 
 
Jag har bävat så länge inför den här dagen.
Min åldersnoja började någon gång efter att jag fyllde 20. 
Mina äldre nära skrattar åt mig och tycker att jag är löjlig. 
30 år. Vad skulle det vara. 
Jag vet inte varför jag inte tycker om det. Att bli äldre.
Jag känner mig inte äldre. Jag beter mig inte som om jag vore gammal. Men kanske är det så att ju högre den där siffran blir desto mer ändras förväntningarna på hur jag borde vara och bete mig.
Jag tänker inte ändra mig. Jag vill aldrig mogna. Jag vill aldrig bete mig vuxet. Jag vill vara barnet i den kropp som ska åldras. Jag vill kunna vara sån här utan att dömas.
 
Jag har aldrig känt mig så uppvaktad. Aldrig någonsin.
Det förvånar mig eftersom att jag själv varit otroligt motvillig inför firandet.
Om jag ska vara helt ärlig så är jag nog en "All eventuell uppvaktning på min 30-årsdag undanbedes vänligt med bestämt"-person.
Jag bjuder gärna på fika. Det är inte det. 
Men att folk ska lägga ner tid och pengar på att jag har födelsedag känns så... jag kan inte ordet. Det känns bara obekvämt. Att ta emot påkostade blommor och presenter. Rena pengar. Som någon ska avstå ifrå i sin egen kassa för att ge mig. 
Jag blir aldrig bekväm med det. Men tacksam, det är jag verkligen. 
Så tacksam så jag inte riktigt vet hur jag ska tacka för att kunna förmedla att jag verkligen är så tacksam. 
 
Igår hade vi kalas här hemma. 
På förmiddagen låg Theo i sin vagn och sov. Freja och Guppa åkte och handlade.
Jag började duka fram mammas porslin. 
Då kom dom. Tårarna.
Det har inte bara handlat om åldersnoja. 
En sån här dag går hand i hand med den största sorgen jag bär. 
Mamma finns inte kvar.
Jag har hört henne säga det. Hundra, kanske tusen gånger.
"Tänk att min minsta är 30 år. Det är inte klokt."
Jag vet inte om jag håller på att bli galen. Men det ekar i huvudet på mig. 
Och så sa hon inför min 25-årsdag. Redan vid nyår 2011/2012 började hon planera inför 25-årsfesten och hon påpekade gång på gång hur konstigt hon tyckte att det var att jag skulle fylla 25 år.
Det blev ingen 25-årsfest. Hon fanns inte, då heller. Den dagen var också fruktansvärd.
Den här dagen hade varit större för henne än vad den är för mig. 
Mammas frånvaro är fysiskt plågsam idag. Och igår. 
Och det är svårt att verka glad. Att spela teater helt enkelt. 
För någon timme sedan gick jag här med tårarna fallandes och nu ska jag vara glad värdinna. 
Det går, men jag skulle ljuga om jag skulle påstå att det känns roligt.
 
Men i slutet av den här dagen kan jag ändå konstatera att jag haft en otroligt fin helg.
Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er alla som firat mig. 
Jag har läst så otroligt fina ord om mig själv och varje gång har det kommit tårar. 
Det har kommit blommor och presenter. Grattis-meddelanden överallt.
TACK!
TACK för all tid ni lagt ner! Tack för alla fina blommor! Tack för alla fina ord! Tack för alla fina presenter! Och tack för alla pengar! 
Ni kanske inte tror mig. Men jag känner mig verkligen tacksam. Över allt jag fått, men också över att ha er alla i mitt liv.
 
Det prasslades med papper under kalaset igår.
Jag anade kanske.
Men nej. Varför då? 
Men så ställde hon sig där. Helt nykter.
Och så sa hon såhär:

"Karolina Kristina föddes den 4 juni 1987. Ska jag vara ärlig så minns jag inte den dagen jag blev storasyster. Men jag minns mycket väl när du hunnit bli några år och hur du utvecklades till en ilsksint liten blondin med en grymt snygg (?!) hockeyfrilla. Pilli och jag har alltid undrat hur våra kära föräldrar kunde utsätta en sån söt liten unge för en sån fruktansvärd frisyr. Jag lärde mig snabbt att bråka med dig var förenat med livsfara, men jag kunde ju inte låta bli. Men det fanns hemska konsekvenser att vänta som; hårtussar som flög från mitt huvud, blodiga rivmärken och smärtsamma blåmärken. Nåja, jga förtjänade nog endel av det. Men vi var inte bara osams, vi var också bästa kompisar. Vi kunde leka i timmar med att bygga hus till barbies av böcker i hela ditt rum. Vi var ofta sovkamrater och delade säng. Vi kände oss trygga med varandra.
Vad jag inte visst då var att du, min älskade lillasyster, skulle bli en av mina absolut bästa vänner. Men du är mycket mer än så; du är en beundransvärd mamma, en omåttligt populär och högt älskad moster (Pilli och jag kan inte ens komma i närheten, hur fan gör du?), en underbar fru, även om jag tror att Gustav skulle skriva under på att du fortfarande har kvar ditt hetska temperament, en väldigt omtyckt kollega. 
Jag har inte bara förmånen att få ha dig som syster och bästa vän, utan även som kollega. Även i den rollen har du alltid briljerat. Du är en fantastisk pedagog och alla barns "Karro Snarro". Nu fyller du alltså 30 år imorgon och du lämnar siffran 20 bakom dig. Har det slagit dig att; du har börjar tänka på alla under 25 som galna ungdomar? Att bakfylla äär en långvarig sjukdom? Du har nu träffat en ny ålderskategori där ekvationen kan göras enligt följande: ta  det första numret av din ålder, det är hur många dagar det tar att återhämta sig efter en festlig utekväll.
Att de barn du jobbade med i förskolan mär du påbörjade din karriär faktikgt är läskiga högstadieelever med finnar och målbrott?
Men det viktigaste Karro: 30 är det nya 20 och du är jävligt bra!
Älskar dig Karro. Stort grattis på din 30-årsdag"
 
Tårarna rann och rann. Jag kastade min i hennes armar och tackade.
Jag skakade en stund efteråt.
Jag är inte van.
Och jag blir så otäckt väl berörd. 
 
Nu är det över.
En lättnadens suck. 
Tacksam. Glad. Och sorgsen.
 
Ja må jag leva idag.
 
 
3 kommentarer