Nu kommer vågen

 
 
 
 
 Noll sju noll.
Fyra ett fyra.
Sex tre.
Nio fem.
 
Jag känner mig så full. Jag är den satans jävla soppåsen som är så fylld så när påsen ska knytas ihop och kastas så klämmer du fingrarna av dig för det finns ingen plats för någon jävla knut som ska försluta skiten däri. 
Kaffefiltret kommer i kläm och ur påsen läcker kaffesump. Som svart, mjuk sand. Överallt. 
Klarar inte av höga röster. Många röster. Gälla röster. Idiotröster som säger idiotsaker. 
Och tjatet. Mitt namn. Kan du. Har du sett. Vill du. Ska du. Gör du. 
Min tid. Utspridd och totalt jävla megastoppad. Det finns inget utrymme för något mer. Vad är det jag ska bortprioritera? Vad kan jag göra för att förstora tiden? 
Tiden och orken. Det är också orken. 
Jag tänker på förritiden.
På hemmafruandet. 
Jag tänker på den helt jävla bisarra idén.
Vilken idé?
Idén för fan.
Idén om att hemmafrugan fortsätter. Fast med jobb nu också. Och vara snygg. Och smal. Och ha vänner. Och finnas för de äldre. Och de yngre. 
Och jag kan inte göra det. Något blir lidande.
Ska hemmet vara rent så får jag lov att vara tjock. Ska jag vara smal får hemmet vara skitigt. Ska jag tvätta ikapp så finns jag inte för de äldre eller yngre. Ska jag vara hemmafru så kan jag inte jobba. Och ska jag jobba så kan jag inte vara hemmafru. 
 
Jag vet att jag är inne i en ganska mörk period. Med dystra tankar och med ett sinne som svajar och ber och bönar om lugn och ro. Sinnesro.
Jag är förkyld varannan vecka och ögonen svullnar igen varannan dag. Vågen tickar stadigt på uppåt och då går ytlighetshjärnan igång. FÖR HELVETE BLI INTE FET OCH FUL. 
Och hemmet är så skitigt och så stökigt att jag inte skulle öppna dörren om det knackade på. Jag bara springer. Och jobbar. Och håller på. Och äter rätt. Och äter fel. Drar igång nån jävla dundermegastorrensning paralellt med en jävla jättestorstädning som jag inte orkar ro iland. Och nu är hemmet ännu mer stökigt än det var innan. 
Och jag är grinfärdig. För nu är kraften slut. Och barnens "mamma, mamma" knäcker mig snart. 
 
Jag har aldrig känt den här känslan av otillräcklighet förut. Aldrig någonsin. Jag har aldrig krävt av mig själv att saker och ting måste vara perfekta. Men jag har börjat tappa mig själv. Som om mitt sunda tänk kring krav bara har runnit ur mig. Jag vill också.
Jag vill ha rutor på magen. Och ett glänsande hem. Och jag vill göra mitt yttersta på arbetet. Och jag vill vara en fin vän. Flickvän. Och framför allt så vill jag var den bästa mamman. Den lugna och harmoniska. Som lägger undan skiten som kan vänta till senare och spela skitgubbe hela dagen. 
Och det gör jag. Skillnaden nu från då är att skitgörat ligger och tittar på mig. Psykar mig. Stressar mig. Gör skitgubbespelandet till något jobbigt för att jag egentligen behöver ta itu med annat. 
 
Jag ska prova att vara sann mot mig själv. Det är något jag alltid tyckt att jag varit bra på, men som jag på senare tiden har duckat för. Sanningen. 
Jag som aldrig känt att jag blivit påverkad av sociala medier känner mer och mer att rutorna på alla magar jagar mig. Och de fina, rena hemmen. Och allas förbannade personliga utveckligar. Och studier. Och mat. Och träning. 
Och vad gör man åt det? Jag som aldrig känt att det påverkat mig? Är det för att jag varit nöjd innan? Och varför är jag inte nöjd längre?
Vad händer om jag håller in instagramikonen tills den börjar skaka och får ett kryss uppe i hörnet som jag trycker på?
Inte fan vet jag. Och det bär emot att testa. 
Vad händer om intervallerna byts ut mot en promenad? 
Vad händer om hemmet får en personlig ton av mig själv? Alltså ett ganska stökigt hem för jag är ingen som intresserar mig för inredning. Inte egentligen. 
Vad händer om kläderna får byta storlek? Finns det någon anledning att gripas av panik för att det inte står small på lappen i tröjan? 
 
Jag vet inte vad som händer. 
Jag slits som en jävla åsna mellan alla olika valmöjligheter och inställngar. Jag hade behövt tömma hårddisken och börja om från början. 
Ju mer jag vet om kaloriinnehåll desto svårare blir det. 
Ju mer träningspass jag försöker klämma in desto sjukare blir jag. 
Ju fler krav jag sätter upp desto mindre luft orkar mina lungor dra in. 
 
Ond cirkel. Mörkt moln. 
Jag kan ju det här. Jag känner ju mig själv. Jag vet ju hur jag borde tänka. Hur jag borde göra.
Ner med ribban nu. Det blir Påsk, även om du inte mäktar med att göra världens äggjakt till barnen. 
Det blir nog bra i Kreta, även om du väger några kilo mer än du gjorde på Cypern förra året. Dina påskgäster kommer nog att trivas i ditt hem, även om det inte är kliniskt rent på golven.
 
Och tro inte att du kan radera instagram och vakna upp som ditt forna jag redan imorgon. Mörka moln tar tid på sig att skingra sig. 
Glöm inte det.
 
Och alla dom där siffrorna där uppe
Det är siffror jag hade slagit på luren ikväll
Men abonenten jag söker kan inte nås för tillfället.
Abonenten är där uppe. 

Glad påsk mamma. 
1 kommentar