Den döda vinkeln

 
 
 
 
 
 
"Den döda vinkeln" med Kent började plötsligt att spelas på min Spotify. 
Olika låtar representerar olika delar av mitt liv. Och just den låten påverkar mig ganska starkt. Jag försökte hitta min gamla pärm. Där finns hela den där tiden nedprintad i ord. 
Jag minns särskilt en tid när jag låg på mitt rum på Lekbergsvägen. Jag var vaken på nätterna och sov på dagarna. Vaknade efter att mörkret lagt sig och bara låg. Jag gick mellan datorn och sängen. Stirrade i det där taket. Timme efter timme. Kanske var jag deprimerad utan att veta om det. 
Jag hade sängen precis under fönstret. Och i det där fönstret hade mamma gjort ett tappert försök att mysa till mitt rum med en lampa och blommor. Men blommorna vissnade ikapp med mig och lampan tände jag aldrig. 
Jag tog med mig maten in på rummet och åt där inne i mörkret.
"Kan du inte sitta här med oss?"
"Nej."
Och så gick jag bara. Det fanns inget samvete som talade till mig på den tiden. Ingenting i mig som ens tvekade. Jag ville bara vara ensam. Ifred. 
Och där inne satt jag och hatade. Och föraktade. Och undrade vad fan det var för fel på mig. 
Jag undrade varför jag inte kunde vara som andra. Sådär sprudlande och upptagna av sig själva. Om telefonen ringde la jag bort den. Om sms:en kom så svarade jag inte. 
Jag suckade. Som om allting bara störde mig i mitt totala förakt mot allt och alla. Och allra mest mig själv. 
 
Det var en mörk tid. Men ändå minns jag den med ett flin i ansiktet. 
Hemska jävla ungdom. Olycklig och ovetande. 
 
Men att vakna till efter den där tiden gjorde något med mig. Som när bakfyllan går ur en. Eller när man äntligen klivit i mål. Jag har aldrig levt i ett sånt kompakt fysiskt mörker sedan dess. Med endast skenet från en datorskärm som belysning. Det räckte nog med den där perioden. 
 
Ja, där låg jag med händerna på magen och spelade "Den döda vinkeln". 
Om och om igen.

Och jag kommer aldrig glömma den där tiden. 
Men jag kommer inte att besöka den igen. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
0 kommentarer